Det kanske hjälpte att jag inte hade läst de andra böckerna. Jag minns att själva storyn i Doktor Glas var sådär, men att jag verkligen berördes av tankarna i boken, främst om ensamhet och relationer. "Man vill bli älskad, i brist på det beundrad, i brist på det avskydd..." - jag kan inte resten av citatet utantill längre, men boken var fylld av sådana stycken, som jag strök under, skrev av, memorerade och som fick mig att känna mig bekräftad och förstådd, känna att "ja, precis så är det!"

Det var häftigt, för jag trodde aldrig att jag skulle kunna få den upplevelsen av någon tråkig jävla klassikerförfattare som levde för urminnes tider sedan och inte hade ett dugg gemensamt med mig. ;)