![[personal profile]](https://www.dreamwidth.org/img/silk/identity/user.png){kind=small}
cirelleJag verkar vara ganska förberedd inför min föreställning. Kläder är tillpassade, säkerhetsnålar inköpta och maten på väg. Dock känns det inte som att voltaren i tablettform gör så mycket skillnad, och har en jäkla massa läskiga möjliga biverkningar.
Sitter och kollar hur det går för Sanna i maratonloppet och är orolig för hennes knä. Jag förstår verkligen att hon vill springa och rädslan.
Mitt huvud är inte riktigt här. Men det ska bli trevligt med föreställning och lite mer rollspel ikväll. (Hur berättar man för sin lillebror att man är det han hatar mest i hela världen mindre än två dygn efter att en annan som en själv har utrotat hela hans famlij?)
EDIT: Jag ville ju skriva om min dröm.
Det finns få saker som så lätt får mig att stanna i sängen när jag är utvilad som en lång och invecklad dröm.
Först var jag på Öland och på nåt sätt bodde vi i slottet, som dock var jättetrasigt och det blåset igenom stora hål i väggarna. Min mamma hade någon sorts trädgård och sånt för sig. Men jag var typ en en sorts väktare av någonting (en portal?), och andra delar av slottet var mycket mer välbehållna, med fina salar och underbara gamla böcker. Så kom det en man från förr i tiden och han skulle typ hjälpa mig. Och sen fick jag info från en annan man om en hemlig gång som skulle användas nån gång för att rädda allt. Och sen! Översvämmning och jag räddade slottet genom att öppna ett fönster... vilket är konstigt eftersom det var lika mycket vatten utanför. Iaf. Vi kom bort från vattnet. Och hade sen rest i tiden så att vi var i den här mannens tid. (De talade iaf fornsvenska minns jag att jag tänkte.) Och så tittade jag och denne man på ett halvsjunket slott som det var nåt särskilt med, och hånglade. Men han var gift och ville inte ha samvetskval, så han for iväg till sin stuga och fru. Och någonstans där började drömmen bli mer som ett datorspel med pop-up-dialogrutor. En bild på mig, som låg i vattnet med en blodig kniv brevid mig (ett litet sår bara för att offra blod) och en text som sa nåt i stil med "Mångudinnan var väldigt nöjd med Kiyo men Kiyo visste inte hur snabbt det kunde försvinna." (För ja, jag hette Kiyo i drömmen och det var helt som sig borde.) Och folk pratade om mig och... sen tror jag att karln kom tillbaka eller nåt. Jag vaknade lite sen. Den var väldigt ljus och trevlig, drömmen. Och det var lite roligt att vara prästinna förr i tiden, med ett uppdrag.
Och jag vill också tillägga att jag har haft den första orosattacken över att jag inte kommer komma ihåg stegen, eller missa musiken eller nåt sånt. Gah!
Sitter och kollar hur det går för Sanna i maratonloppet och är orolig för hennes knä. Jag förstår verkligen att hon vill springa och rädslan.
Mitt huvud är inte riktigt här. Men det ska bli trevligt med föreställning och lite mer rollspel ikväll. (Hur berättar man för sin lillebror att man är det han hatar mest i hela världen mindre än två dygn efter att en annan som en själv har utrotat hela hans famlij?)
EDIT: Jag ville ju skriva om min dröm.
Det finns få saker som så lätt får mig att stanna i sängen när jag är utvilad som en lång och invecklad dröm.
Först var jag på Öland och på nåt sätt bodde vi i slottet, som dock var jättetrasigt och det blåset igenom stora hål i väggarna. Min mamma hade någon sorts trädgård och sånt för sig. Men jag var typ en en sorts väktare av någonting (en portal?), och andra delar av slottet var mycket mer välbehållna, med fina salar och underbara gamla böcker. Så kom det en man från förr i tiden och han skulle typ hjälpa mig. Och sen fick jag info från en annan man om en hemlig gång som skulle användas nån gång för att rädda allt. Och sen! Översvämmning och jag räddade slottet genom att öppna ett fönster... vilket är konstigt eftersom det var lika mycket vatten utanför. Iaf. Vi kom bort från vattnet. Och hade sen rest i tiden så att vi var i den här mannens tid. (De talade iaf fornsvenska minns jag att jag tänkte.) Och så tittade jag och denne man på ett halvsjunket slott som det var nåt särskilt med, och hånglade. Men han var gift och ville inte ha samvetskval, så han for iväg till sin stuga och fru. Och någonstans där började drömmen bli mer som ett datorspel med pop-up-dialogrutor. En bild på mig, som låg i vattnet med en blodig kniv brevid mig (ett litet sår bara för att offra blod) och en text som sa nåt i stil med "Mångudinnan var väldigt nöjd med Kiyo men Kiyo visste inte hur snabbt det kunde försvinna." (För ja, jag hette Kiyo i drömmen och det var helt som sig borde.) Och folk pratade om mig och... sen tror jag att karln kom tillbaka eller nåt. Jag vaknade lite sen. Den var väldigt ljus och trevlig, drömmen. Och det var lite roligt att vara prästinna förr i tiden, med ett uppdrag.
Och jag vill också tillägga att jag har haft den första orosattacken över att jag inte kommer komma ihåg stegen, eller missa musiken eller nåt sånt. Gah!
