The Help av Kathryn Stockett. Snart i en biograf nära dig. Det är en uppslukande berättelse om en vit flicka som vill skriva en bok om de svarta kvinnorna som är hemhjälp i Jackson under 1960-talet. Välskriven, lättläst, och intressant. Och gud vad jag är sugen på en Caramel Cake.

Shadow Unit, season one. Elizabeth Bear pitchade serien som agenter som försöker bekämpa monstren samtidigt som de själva håller på att förvandlas till dem. Definitivt scifi, lite som X-files, vad Torchwood kunde ha varit om de inte nästan alltid tog genvägar. Jag gillade verkligen pilotavsnittet, och sen var det trevligt att få hänga med karaktärerna, tills sjunde avsnittet som var sjukt obehagligt och sen säsongsavslutningen som var typ fem avsnitt, som var väldigt, väldigt bra. Obehagliga, sorgliga, oroande, stressande. Och jag gillade hela konceptet faktiskt. Det enda problemet egentligen är hur mycket förkortningar och specialtermer som används, det är svårt att hänga med till en början. Men, också, den besta beskrivningen på Fånkonceptet: Adorable Overhyped Phone.

Jag började fundera på hur många böcker jag har läst sen jag senast skrev om dem, och insåg att jag knappt läst nåt under hela maj. Jag håller på med Howard's End, men eftersom den inte är särskilt bra eller spännande men ganska trevlig att existera i så har jag ännu inte läst ut den.

Men jag läste till slut ut Dust av Elizabeth Bear strax innan Eurocon. Tyvärr är boken ganska tråkig. De går och går, och plötsligt kommer det fram info som ingen hade nån aning om som sen visar sig vara hela plotdevicen och sen är boken slut. Bears böcker har en viss tendens åt det här hållet. Men Grail var faktiskt häftig på riktigt. Den hade driv och invecklade filosofiska diskussioner och även om slutet är lite Deus Ex Machina så gillade jag det. Det var liksom det enda vettiga för de Exalterade och deras Änglar.

Jag har också börjat läsa Dorothy L Sayers, och började då med Whose Body?. Den var trevlig och allt puttrade på bra (jag började shippa Lord Peter och Parker, naturligtvis) tills sista kapitlet på är ett enda långt (över 20 sidor tror jag) brev från mördaren där den berättar allt, från början av idéen till genomförandet till försöken att undkomma. Och kom igen, det är inte ok. Även om Sayers skrev på 1930-talet och då var det kanske inte lika mycket av en kliché.

Jag måste dock säga att det känns konstigt att jag inte har läst så mycket så länge. Jag känner ju verkligen att jag borde så lätt kunna läsa mer, men jag vet inte. Kanske att jag inte har haft ro. Men nu är det sommar, och då läser jag alltid mycket.

Jag gillade spelmötet igår. Det kändes som att mycket hände och att vi kom nånstans. Vilket är väldigt skönt. Men som den relationsjunkie jag är så saknar jag verkligen slutpratet. Vad tyckte Pärlor/Vinden om att vi drog ner alla i Dödsriket? Vad sa Xen Wu om att Kiyo inte hade berättat planen för honom på förhand? Och Rafek, är allt lugnt nu igen? Och vad sa Pärlor/Vinden efter balen? Xen Wus reaktion på hela Ohämmade-grejen? (Well, den vet jag.) Och hur är vår relation till Cirkeln nu? Och Ayesha Ura? När Rafek sa att vi måste lämna Kupolen, var det för att Ayesha Ura vill åt vårt torn? Jag älskar utfallet, helt enkelt. Saker vi gör är bara saker som händer, och hur folk reagerar är det mest spännande. (Också! Det spökar i vårt torn! Några Galna järvar "överlevde"!)

Dock vaknade jag vid sju och hade väldigt svårt att somna om, så jag är lite utmattad.

Under the Poppy visade sig vara nästan precis det jag ville läsa i veckan. (Det absolut bästa hade varit Italien under medeltiden/renässansen.) Och boken är konstig. Jag är nu ungeför halvvägs och jag blir inte riktigt klok på strukturen. Första akten, som jag precis läste klart, hade lugnt kunnat vara hela boken, kanske med en subplot till. Och nu är det som att allt börjar om på nytt, och jag vet inte alls vad som ska hända. Ja, alltså, jag vet väl en tråd, men det är verkligen vidöppet. Det hade helt enkelt kunnat vara en ny bok.

Men jag gillar den. Jag gillar karaktärerna. Jag gillar att jag inte har nån aning om var i Belgien de ska vara -- är det faktiskt ens vårt riktiga Europa? Jag blir inte klok på geografin. Och jag gillar hur saker är skrivna, exempelvis eplikerna mitt i beskrivningar. Det jobbiga är att det har varit en del flashbacks i kursiv i flera sidor, och det är lite jobbigt att läsa. Men väldigt tydligt.

EDIT: Och jag vill att Himmel skickar ett "meddelande" till den Ohämmade där det typ står: "Sluta kladda på saker som inte tillhör dig -- lämna tillbaka det ni stal. K." Bara för att det är vad vi skulle gjort om de faktiskt stal nåt från oss. Om de nu inte gjorde det, och vi har lurats helt. Oavsett, så passar ett brev bra. Bara därför. ;)

Underhållning, underhållning.

Jag insåg idag varför det var nåt som kändes bekant med omslaget på Noah and the Whales nya skiva (som det gjordes massor av reklam för i England): den ser lite ut som en Hipstamatic-bild. Men jag gillar verkligen skivan (ja, jag är väl på min andra/tredje genomlyssning, men ändå).

Vi gick och såg Black Swan igår. Jag jämförde den med Inception -- snygg och rolig att se på, men inget av substans efteråt. Det är kanske inte helt korrekt, men jag missade det pojkvännen gillade (kommentaren på konst och inlevelse) i fluffet, så... Jag vet inte. Portman var duktig på att dansa, men skillnaden mellan henne och de riktiga dansarna var milsvid. Ett tips är att titta på armarna, det är där det syns. Hon hade väldigt fina linjer och vackra former, men inte mjukheten, medvetenheten, utstrålningen. ( Spoiler )

Jag har även läst Kings of the North, andra delen i Elizabeth Moons nya Paksenarrion-serie. Jag gillade den väldigt mycket och jag gillar verkligen karaktärerna. Jag läste ut den precis innan vi åkte, så när vi kom hem igen var det som om jag förväntade mig att jag skulle ha mer bok som väntade på mig (att jag bara skulle ha lämnat boken hemma inför resan). Och jag är mycket nyfiken på vad som kommer härnäst. Men det är lite av en mellanbok och inte så mycket av tydliga historiebågar, men Arvid är lika rolig som nånsin och... drakar. Heh!

I England var vi på Forbidden Planet och shoppade, och förutom att jag hade bästa turen nånsin och fick tag på resten av min favoritserie Doctrine of Labyrints (The Mirador som är slut på förlaget och Corambis), införskaffade jag också Dust av Elizabeth Bear. Den var väldigt lättläst och en bra scifi-berättelse. Jag fick ju fortsättningen Chill av uistic, och den är inte alls lika charmerande. Och det trots att jag redan känner alla karaktärer från förra boken. Problematiskt, men den kanske blir bättre snart. Bear har en tendens att vara ojämn, och det märks.

I England köpte jag även A Single Man, som är kort och verkar väldigt bra.

Den här sången fastnade jag för på Last Night on Earth och jag tänker på Gråtass.

(  The Line  )

(Herregud. En gång i tiden lyssnade jag faktiskt på "Creep" icke-ironiskt. Jag var iofs 16-17 men ändå.)

Så, böcker ville jag prata om.

Jag läste ut By the Mountain Bound i helgen. Jag gillade den, men den var absolut inte så uppfyllande som jag önskade att den skulle vara. Det är namnen som ställer till det för mig. Jag vet precis tillräckligt för att bli hypermedveten om de norröna namnformerna och ibland har jag rätt, ibland fel. De stör. Och det gör också blandningen av fornengelska och fornisländska former. Välj en, snälla.

Jag ville få veta när Mingan faktiskt friade till Muire. Jag gillar att allting var kört från början... Och hade lite svårt för meningsbyggnaden ibland, men det var roligt att få veta mer om världen. Det bästa med bokserien är att hittills så har den bevingade styggelsen med ett hjorthuvud och ett gazellhuvud varit med på båda omslag.

( Spoiler. )

Towers of Midnight var inte heller riktigt vad jag förväntade mig. Den var mer tankeväckande än förra boken, som hade en del jävligt bra actionscener. Men den lyckades verkligen med känslan av brådska och förväntan. Nu är det bara en dag kvar i romantid. Jävlar. Det som har varit så himla kul är ju alla payoffs i förra och den här boken. Alla de där sakerna som man/de besatta människorna på WoT FAQ har funderat kring börjar få sina svar. ( Spoilers galore. )

Jag grät innan jag hade läst tre sidor. Jag vill verkligen veta hur det slutar. Det är så lång tid kvar. Och sen kommer det att vara slut för alltid. Det här är verkligen en bokserie jag växt upp till, och den har betytt så mycket.

Inte så att boken inte hade problem. Det fanns en grej med tidslinjer som bara var förvirrande (jag oroade mig för att Rands pappa skulle ha blivit mördad och ersatt, när det bara var olika tidpunkter i POV:arna). Och jag är verkligen oroad för framtiden. Alltså, kom igen. Den här serien är det godas vinst mot det onda. Rent och lätt. Jag behöver ingen problematisering om hur allting ändå kommer att sluta fruktansvärt. Det får jag i min rollspelskampanj, thankyouverymuch.

(CLICKY-CLICK...!)

Intressant nog skulle jag säga att Harry Potter and the Deathly Hallows var den första riktiga filmen av Harry Potter-filmerna. Långsamma beats, man fick följa med känslomässigt istället för att i rasande fart kastas mot slutet. Jag älskade Twilight-tasticstunden när Harry och Hermione var alldeles sönderretuschade och glittriga och hade precis samma ansiktsuttryck som Edward och Bella på Eclipse-postern. Oslagbart.

Och, jag var bäst på lektionen idag. Jag har stenkoll på internet och förlagsbranschen, till skillnad från littvetarna som inte visste vad CC stod för, vad Creative Commons innebar och inte trodde att e-boken skulle slå de närmaste åren. Seriously. De tände till när de började prata kanon (och Strindberg), medan jag ville prata filformat och pdf:ens underlägsenhet för min Fån. ;) Det var väldigt kul att ha självupplevda referenser till allt vi pratade om. Also, läraren nämnde webb 3.0... ;)

Det var också lite kul igår när jag höll på och läste klart en av artiklarna till kursen, som jag hade på papper. När jag kom till slutet av sidan var jag precis på väg att "klicka" (vad heter det när man "tap" på skärmen? peta?) på höger sida av pappret precis som när jag byter sida i Stanza... Det har blivit en del läsande på Fånen på sistone.

Från peura. Jag håller med gnapp om att listan är lite underlig, men det var många böcker jag hade läst så det var ju kul. Väldigt många av böckerna har jag ju också läst för mina engelsk litteraturkurser, men inte alla klassiker faktiskt. ( Böcker! )

Annars: jobbat väldigt halvhjärtat idag, läst lite artiklar (tills bara de tråkiga och långa var kvar), sett Emelias och Andreas nya lägenhet (Leche-hus, så fint!) och allmänt försökt förstå mig på världen.

Om jag visste var idag hade tagit vägen så vore jag väldigt glad. Helt plötsligt var det mörkt, och Dennis skulle komma hem.

Jag sov elva timmar i natt. Det behövdes. Hade två mardrömmar. I den ena kunde jag inte skrika och satt fast, och i den andra blev jag skjuten. Good times. Men nu är jag iaf inte så trött längre. Och är klar med antibiotikan. Vi får se hur länge jag håller mig frisk den här gången.

Jag började läsa i Corambis igen, för jag påmindes om scenen när Felix tar med Corbie till ett rum fullt av böcker och säger "Läs böckerna, försök hitta svaret. Det är forskning." Men snart kommer den hemska scenen med klockan och jag vill bara inte.

Tillägg: Jag kom på i natt, medan jag inte kunde somna, att jag inte ville att nån skulle tro att jag förlorat tilltron till mänskligheten pga innehållet i Nattens begär, utan pga hur den är skriven och översatt. Innehållet gjorde mig ju lite förbannad, men jag ser det som uttryck för en fantasi, och jag försöker att inte döma folks fantasier. Det gjorde iaf mitt liv lättare när jag slutade döma mig själv. Så mycket. Det är en pågående process. Plus, jag vill inte heller hymla med att den var delvis rolig för hur den i princip sa "sex" hela tiden. Lite kittlingar är inte fel.

Jag blev också påmind om varför jag gillar homoförhållanden så mycket i SF-böckerna jag läst på sistone, och jag minns inte om jag faktiskt skrivit det har tidigare eller inte. Jo: båda parter förutsätts vara starka karaktärer i sig och maktförhållandet dem emellan beror på deras olika personligheter, utan den tunga förväntningen som är kön. Det vore roligt att hitta lite lesbisk SF också, men den har varit svårare att hitta för mig. (Dvs, den har inte varit lika uppmärksammad på tor.com. ;))

Och. Den här charmen behöver jag så skaffa: ( 'Pssst!' )

Min Fån har krånglat i veckan, varit seg och typ hakat upp sig när den ska spela musik. Inte alls bra! Men jag ska ta och uppdatera OS:et och sen får vi se. Det är klart oroande iaf.

Det är lite förvånande hur lite sömn jag faktiskt klarade mig på i veckan. Och att jag faktiskt fick till en såpass bra text. Det hade kunnat bli ännu bättre säkert, men jag är säker på att den bättre än i våras. Bara det gör mig alldeles glad och nöjd. Jag ska ta och anpassa forskningsplanen för att söka till Stockholms universitet också senare i månaden. Det blev liksom väldigt många saker att söka nu, vilket ju är bättre än inga och att man sitter fast där man inte vill vara, men det är lite pressande på självet.

För en vecka sen sträckläste jag Överenskommelser av Simona Ahrnstedt. Riktigt klassisk historisk romance, men som sagt, jag sträckläste den till klockan fem på morgonen. Vi har en rödhårig hjältinna, en mörk och butter stormrik ma, en hemsk familj och arrangerat äktenskap. Ja, och det viktigaste: Den utspelar sig i Stockholm år 1880! Jättekul. Jag kan faktiskt inte riktigt förstå varför den funkade så bra tempo-mässigt, för nästan hela handlingen drivs framåt av missförstånd -- nåt jag hatar. Och den skrivs i 1:a person så man får verkligen höra hur dumt karaktärerna resonerar för att boken ska hålla på i några sidor till. Trots det och en del annat så tyckte jag om den. Lagom lättläst fluff, vackra klänningar, Operan och svenska gods. Härligt!

Typiskt nog kunde jag inte sova inatt, så när jag faktiskt är helt ledig nu till på måndag vill jag mest kura ihop mig och sova. Men det kan inte få hända.