I should be writing
Jul. 6th, 2008 10:29 pm![[personal profile]](https://www.dreamwidth.org/img/silk/identity/user.png){kind=small}
cirelleÅngest om att skriva, eller inte skriva Exalted. Och andra försyndelser mot den goda smaken. Klicka på egen risk.
Under hela tiden som jag har skrivit om Kiyos äventyr har jag velat skriva om hur mycket jag tyckt om den sortens process. Det har i princip varit som att skriva efter en väldigt detaljerad outline. Allt har redan funnits nerskrivet i mitt block och jag har bara behövt fylla i luckorna, göra om lite för att det ska passa skriven form och lite uppstyrning i dialoger. Men det har varit så skönt för jag behövde aldrig oroa mig för var jag var på väg, allt fanns där. Ibland fastnade jag fortfarande fruktansvärt, om jag t ex hade antecknat för lite, eller om jag ville få till något lite snyggt, men det var ändå förhållandevis lätt att ta sig förbi.
Nu är jag lite mellan två sitsar. Jag har egentligen skrivit det jag tänkte, men samtidigt är det en del saker kvar som kanske borde skrivas ner. Samtidigt har jag en idé för en historia ur Den Ohämmades synvinkel, som verkar så tuff men samtidigt så svår. Så jag gör ingen av dem, tycker att jag inte kan göra historien med Den Ohämmade eftersom han inte är min karaktär och samtidigt skriver jag inte klart "I den uppgående solens hus" eftersom det kommer att bli personligt, och alltså lite läskigt, men också lite tråkigt för nu är jag liksom flera steg förbi det. Fast kanske kan den historien göra den om Den Ohämmade lättare...
Det är ju så här. Och tyvärr måste jag skriva det här på engelska, så jag skäms dubbelt upp. Tro mig. I'm shipping my own character. Pinsamt, eller hur?
Så här. Jag var väldigt förtjust i idén med Kiyo och Teresu. Är det fortfarande, egentligen. (Jag har tillräckligt många texter för att bevisa det.) Och det var lite shippy, definitivt. Bright, shiny futures. Absolut. Men... det är någonting med historien med Den Ohämmade som går lite djupare i mitt lilla shipper hjärta. Precis samma orsak som varför att jag älskar "One More Night". Omöjligheten med lite extra mörker.
Alltså, en av de drömmar jag kommer ihåg tydligast, och som jag drömt många gånger, har att göra med just dikotomin mellan mig som var god och kärlekshistorien jag hade med en person som var ond. (Min drömmar brukar sällan ha gråskalor, så håll klaffen. ;)) Och det gjorde så ont. Och personen gjorde så hemska saker. Dock inte mot mig. Och jag tror att det slutade med att jag var tvungen att döda personen. Iaf. En gång när jag var i den mörka platsen (en av de väldigt få gångerna, tack gud) i kärlek, när jag förstod våldet man kan göra på sig själv för det man då kallar kärlek, så var en av de första sakerna jag sa när jag pratade med en vän: "Det var helt sjukt. Jag måste skriva ner det." För det kändes som en viktig historia att berätta, viktiga ord att ha nerskrivna. Men jag gjorde det inte och nu har jag inga minnen från den natten längre, och jag skämtar inte.
(Hela disskusionen om varför det är en så viktig historia för mig att återuppleva i berättelseform tar vi en annan gång, för jag vet verkligen inte. Jag kan inte tänka mig att bli kär i någon på riktigt som de karaktärerna jag faller för på tv och i böcker. Jag gillar att vara glad och lycklig i mitt förhållande, thankyouverymuch. Jag ville bara säga den biten också.)
Så det är ju inte konstigt att jag till slut föll fullständigt för Dennis noggrannt konstruerade fälla i form av Den Ohämmade, egentligen. Kanske är det konstigaste att det tog sån tid. Fast tidigare fanns det ju inte så mycket mer än yta att falla för.
Iaf. Vad jag nog borde göra är bestämma vad jag ska skriva och hur.
Jag har även fixat en ny ikon från en bild som![[livejournal.com profile]](https://www.dreamwidth.org/img/external/lj-userinfo.gif)
rotkeppchen målat. Den är av Kiyo och om man tittar noga kan man se såret i hennes rygg, både efter hugget i ryggen hon fick i den tidigare inkarnationen och det kirurgiska ingreppet Rin, Himmel och Noriko utförde i den här inkarnationen för att rädda hennes liv. Som vanligt målar Karin den bästa symboliken. Det är väl ok att jag använder den?
Under hela tiden som jag har skrivit om Kiyos äventyr har jag velat skriva om hur mycket jag tyckt om den sortens process. Det har i princip varit som att skriva efter en väldigt detaljerad outline. Allt har redan funnits nerskrivet i mitt block och jag har bara behövt fylla i luckorna, göra om lite för att det ska passa skriven form och lite uppstyrning i dialoger. Men det har varit så skönt för jag behövde aldrig oroa mig för var jag var på väg, allt fanns där. Ibland fastnade jag fortfarande fruktansvärt, om jag t ex hade antecknat för lite, eller om jag ville få till något lite snyggt, men det var ändå förhållandevis lätt att ta sig förbi.
Nu är jag lite mellan två sitsar. Jag har egentligen skrivit det jag tänkte, men samtidigt är det en del saker kvar som kanske borde skrivas ner. Samtidigt har jag en idé för en historia ur Den Ohämmades synvinkel, som verkar så tuff men samtidigt så svår. Så jag gör ingen av dem, tycker att jag inte kan göra historien med Den Ohämmade eftersom han inte är min karaktär och samtidigt skriver jag inte klart "I den uppgående solens hus" eftersom det kommer att bli personligt, och alltså lite läskigt, men också lite tråkigt för nu är jag liksom flera steg förbi det. Fast kanske kan den historien göra den om Den Ohämmade lättare...
Det är ju så här. Och tyvärr måste jag skriva det här på engelska, så jag skäms dubbelt upp. Tro mig. I'm shipping my own character. Pinsamt, eller hur?
Så här. Jag var väldigt förtjust i idén med Kiyo och Teresu. Är det fortfarande, egentligen. (Jag har tillräckligt många texter för att bevisa det.) Och det var lite shippy, definitivt. Bright, shiny futures. Absolut. Men... det är någonting med historien med Den Ohämmade som går lite djupare i mitt lilla shipper hjärta. Precis samma orsak som varför att jag älskar "One More Night". Omöjligheten med lite extra mörker.
Alltså, en av de drömmar jag kommer ihåg tydligast, och som jag drömt många gånger, har att göra med just dikotomin mellan mig som var god och kärlekshistorien jag hade med en person som var ond. (Min drömmar brukar sällan ha gråskalor, så håll klaffen. ;)) Och det gjorde så ont. Och personen gjorde så hemska saker. Dock inte mot mig. Och jag tror att det slutade med att jag var tvungen att döda personen. Iaf. En gång när jag var i den mörka platsen (en av de väldigt få gångerna, tack gud) i kärlek, när jag förstod våldet man kan göra på sig själv för det man då kallar kärlek, så var en av de första sakerna jag sa när jag pratade med en vän: "Det var helt sjukt. Jag måste skriva ner det." För det kändes som en viktig historia att berätta, viktiga ord att ha nerskrivna. Men jag gjorde det inte och nu har jag inga minnen från den natten längre, och jag skämtar inte.
(Hela disskusionen om varför det är en så viktig historia för mig att återuppleva i berättelseform tar vi en annan gång, för jag vet verkligen inte. Jag kan inte tänka mig att bli kär i någon på riktigt som de karaktärerna jag faller för på tv och i böcker. Jag gillar att vara glad och lycklig i mitt förhållande, thankyouverymuch. Jag ville bara säga den biten också.)
Så det är ju inte konstigt att jag till slut föll fullständigt för Dennis noggrannt konstruerade fälla i form av Den Ohämmade, egentligen. Kanske är det konstigaste att det tog sån tid. Fast tidigare fanns det ju inte så mycket mer än yta att falla för.
Iaf. Vad jag nog borde göra är bestämma vad jag ska skriva och hur.
Jag har även fixat en ny ikon från en bild som
rotkeppchen målat. Den är av Kiyo och om man tittar noga kan man se såret i hennes rygg, både efter hugget i ryggen hon fick i den tidigare inkarnationen och det kirurgiska ingreppet Rin, Himmel och Noriko utförde i den här inkarnationen för att rädda hennes liv. Som vanligt målar Karin den bästa symboliken. Det är väl ok att jag använder den?
