I slutändan

Jag är en känslomänniska egentligen. Jag tar inte beslut om de inte känns. Och nu har jag tagit ett beslut och plötsligt har jag en femårsplan framför mig. Men jag vill inte skriva om det ännu, för tänk om jag vacklar och blir osäker? För att inte tala om läskigheten i mina aspirationer. Det kommer dock, jag lovar. Men det är intressant att jag kan tänka en tanke och inte kunna bestämma mig, och så en dag så finns känslorna där och jag förstår att det är så det borde vara. En av sakerna jag har bestämt mig för idag är att skriva en roman. På riktigt. Med hela processen. Och förmodligen inte i november. Det här inlägget på tor.com (och fortsättningen här) har mycket med den delen av insikten att göra. Även: jag vill ha en critique group.

Annars: min roman flöt på idag! Hehe! Det verkar som om jag faktiskt har en historia att berätta. Och: ass-kicking av uistic!

( Exalted - For the not so faint of heart )

För övrigt...

...min nördighetsfaktor kan ha nått helt nya kolossalt höga nivåer efter min nya underrubrik på min LJ. Men det är det nog värt för citatets skull. Vi får se om det blir kvar.

Fira!

35 000 ord! Wee! Och jag har till och med planerat ut de närmaste 5k orden. Men jag har återigen hamnat i känsloträsket i min roman, men det måste nog vara så.

Översättningen har varit fruktansvärd. Och är inte klar ännu. Jag skickar in den i natt nån gång. Blä.

Iaf. Mest vill jag säga: Folk! Skriv inlägg! Inte döda internetet!