Irrylath, mörkerängeln

Ärligt talat Meredith Anne Pierces serie om Aeriel som består av Den fjortonde bruden, Vidundrens väg och Ravennas dotter är så bra. Är fortfarande så bra. Spoilers galore nedan.

Jag älskar att det är flickan Aeriel som är världens räddare, att även om hon är hopplöst förälskad i prinsen som inte älskar henne så tänker hon inte sitta och tycka synd om sig själv, utan beger sig ut på uppdrag, och att det i slutet blir ett visst ifrågasättande om Ravenna faktiskt var annorlunda från den Vita häxan. När Aeriel sen promenerar in i solnedgången med sin vän, sin skugga Erin, så kan jag ju säga att jag inte bara ser dem som vänner, if you know what I mean. Nu i alla fall, när jag var lite kom jag naturligtvis inte ens att tänka på det. Hur som helst. Det är en så bra serie, och det gör mig så glad att jag fortfarande gillar den.

Den är inte helt lätt heller, jag vet att det tog mig många omläsningar innan jag fattade att historien utspelar sig på en måne och att en dag eller natt alltså tar en hel månad. Och jag märkte även nu när jag visste och höll koll på det att det var väldigt svårt att tänka på dag och natt som nåt annat än 12 timmar långa.

Jag hade ju tänkt läsa serien som uppvärmning för den om nåt år kommande ängel-hysterin (om den nu kommer), men jag lurades av min egen hågkomst. Nog för att ikarerna kallas "mörkeränglar" men de kallas även vampyrer och det är väl snarare det de är. Trots de stora svarta vingarna. ;)

Varje gång jag kommer att tänka på fallna änglar och Lucifer så halvminns jag nåt jag tror att Augustinus sa... Typ att Lucifer inte var ond i sig, utan hade en hålighet där hans förmåga till kärlek skulle finnas. Sammanblandat med den första meningen i Passionen: "Det var Napoleon som hade en sån passion för kyckling..." Och det där går bara att förstå i mitt huvud, tror jag.

Läs Den fjortonde bruden! Och! Hur bra är inte titeln Vidundrens väg? Så bra.