(no subject)

Jag har funderat mycket på varför jag gillar LA så mycket. Först tänkte jag att det var ljuset, men ljuset är nästan samma här och ja, jag älskar det och det är en av orsakerna till att jag trivs här men det är inte det. Jag tror när jag var i SF för kinesiskt nyårs-paraden som jag redde ut det – LA är nytt och annorlunda. SF känns fortfarande lite som Europa, inte lika mycket som ex. Boston men tillräckligt. LA är nåt annat. Nåt väldigt amerikanskt. Och storstad. Jag gillar verkligen SF också men LA är bara... fängslande. Vilket är lite roligt eftersom hela staden går ut på bilar och jag har inget körkort.

Det är nånting särskilt med Kalifornien. Det känns som om alla jag pratat med på senaste tiden bara vill inte härifrån. Och jag känner det också så mycket just nu. Jag behöver boka resan i juni till Sverige och jag bara orkar inte. Varken att tänka på exakt när eller hur eller nåt sånt. Just nu vill jag inte åka nånstans nånsin igen. Kalifornien är också ett helgalet ställe – ni vet den där blicken man utbyter med nån som VET när man samtidigt vet att man inte kan förklara för utomstående* – konstnads-, väder-, kulturmässigt. 

En annan sak jag har funderat på – övergången är för övrigt kpop-konserten jag var på i LA – är hur typ så många av mina nya vänner/bekanta är yngre än jag. Vilket är rimligt på alla sätt och vis. Och det är inte som om det känns konstigt i stunden. Men jag känner också att jag glider mer och mer från min egen åldersgrupp? Och folk är inte en ålder etc etc och intressen trumfar allt men det är en konstig känsla. 

ETC: *för övrigt nästan samma blick som två kvinnor utbyter när de pratar om en man som brukar antasta folk (utan att säga det rakt ut) eller blir mansplainade.