I'm not what you need
Nov. 15th, 2008 12:17 am![[personal profile]](https://www.dreamwidth.org/img/silk/identity/user.png){kind=small}
cirelleSå jag tror att jag skrev de sista 1000 orden på en halvtimme. Innan dess gick det trögare, men nu är jag på exakt 20 000 ord. Vilket känns utmärkt. Jag har skrivit uteslutande ur min tredje karaktärs perspektiv idag och det behövdes verkligen. Hon är en lite självgod tös med massor med ångest eftersom hennes föräldrar precis har flyttat isär. Det kan bli fint. Och min stackars blyga Astrid... hon kommer inte få säga mycket när de tre är tillsammans.
Annars har dagen varit ganska meningslös. Förutom att jag läste 35 sidor i Runes in Sweden och gick och åt middag med Dennis, båda de sakerna var trevliga. På väg hem gick vi in på Hugos för att köpa latte att ta med och det var som att förflyttas bakåt i tiden. Alternativflickor bakom disken, The Smiths som spelades och bara... gud. Jag lyssnade aldrig på The Smiths, jag var aldrig så alternativ och jag satt aldrig på Hugos, men det var fortfarande som att komma tillbaka till gymnasiet. Det var svårt att hålla sig för skratt. Jag måste säga att jag trodde att någonting hade hänt de senaste sex åren.
Det viktigaste först: vi får 4 extra xp för mötet i lördags. Yay!! Dennis har även suttit och planerat och varit allmänt ondskefull med upphetsatt fnissande och "Åh! Perfekt!!" och såna utrop. Han har även sagt att han inte tänker vara subtil mer, här ska det episka fram ordentligt. Och jag fick infon att "500 år före vår tideräkning sändes en wyldjakt ner under Sänke. Ingen kom tillbaka." Så, vem vet vad som händer nästa gång? =)
Jag blev även riktigt glad av att titta på The Sarah Connor Chronicles för några dagar sen. Cameron, terminatorn, är så Kiyo. Den enkla utvägarna. De minimalistiska känslorna. Alltså: Cameron skjuter tre personer som bestulit dem. Sarah tittar förfärat på henne. "De visste var vi bodde." Ah! Underbart! Och Kiyo skulle så kunna göra detsamma. Kiyo the Terminator. Jag gillar det. Fast hon har ju hela sin andra sida som är bara känslor så...
Dennis sa för övrigt att det enda som behövs för att göra Kiyos situation värre just nu är Den ohämmade på "lekfullt humör". Vilket... ja, skulle vara fruktansvärt. Måste skriva min text, så att jag vet hur hon skulle reagera. För många lager för att jag ska kunna tänka ut det i mitt eget huvud.
Jag lyssnade på Dolly Parton för några dagar sen. Och naturligtvis så kändes "I will always love you" väldigt fin och passande. Och jag nickade fint och generöst när hon med sin underbara stämma sjunger/talar: "I hope life treats you kind, and I hope that you have all that you ever dreamed of, and I wish joy and happiness". Men så kom "but above all of this, I wish you love" och det bara skrek NEEEJ inom mig. Teresu får inte komma över mig. Jag menar Kiyo. Någonsin. Så eh. Ja, naturligtvis har Kiyo helt och hållet kommit över honom. Typ.
Annars har dagen varit ganska meningslös. Förutom att jag läste 35 sidor i Runes in Sweden och gick och åt middag med Dennis, båda de sakerna var trevliga. På väg hem gick vi in på Hugos för att köpa latte att ta med och det var som att förflyttas bakåt i tiden. Alternativflickor bakom disken, The Smiths som spelades och bara... gud. Jag lyssnade aldrig på The Smiths, jag var aldrig så alternativ och jag satt aldrig på Hugos, men det var fortfarande som att komma tillbaka till gymnasiet. Det var svårt att hålla sig för skratt. Jag måste säga att jag trodde att någonting hade hänt de senaste sex åren.
Det viktigaste först: vi får 4 extra xp för mötet i lördags. Yay!! Dennis har även suttit och planerat och varit allmänt ondskefull med upphetsatt fnissande och "Åh! Perfekt!!" och såna utrop. Han har även sagt att han inte tänker vara subtil mer, här ska det episka fram ordentligt. Och jag fick infon att "500 år före vår tideräkning sändes en wyldjakt ner under Sänke. Ingen kom tillbaka." Så, vem vet vad som händer nästa gång? =)
Jag blev även riktigt glad av att titta på The Sarah Connor Chronicles för några dagar sen. Cameron, terminatorn, är så Kiyo. Den enkla utvägarna. De minimalistiska känslorna. Alltså: Cameron skjuter tre personer som bestulit dem. Sarah tittar förfärat på henne. "De visste var vi bodde." Ah! Underbart! Och Kiyo skulle så kunna göra detsamma. Kiyo the Terminator. Jag gillar det. Fast hon har ju hela sin andra sida som är bara känslor så...
Dennis sa för övrigt att det enda som behövs för att göra Kiyos situation värre just nu är Den ohämmade på "lekfullt humör". Vilket... ja, skulle vara fruktansvärt. Måste skriva min text, så att jag vet hur hon skulle reagera. För många lager för att jag ska kunna tänka ut det i mitt eget huvud.
Jag lyssnade på Dolly Parton för några dagar sen. Och naturligtvis så kändes "I will always love you" väldigt fin och passande. Och jag nickade fint och generöst när hon med sin underbara stämma sjunger/talar: "I hope life treats you kind, and I hope that you have all that you ever dreamed of, and I wish joy and happiness". Men så kom "but above all of this, I wish you love" och det bara skrek NEEEJ inom mig. Teresu får inte komma över mig. Jag menar Kiyo. Någonsin. Så eh. Ja, naturligtvis har Kiyo helt och hållet kommit över honom. Typ.
