Star-crossed lovers

[cirelle]

Enligt McKee så har det stora problemet i kärlekshistorier, sen hela emancipationen och den nya tiden gjorde det förlegat med plot devicen "förbjudande far", varit: "What's stopping them?" Och det blir ju så fruktansvärt tydligt i tv-serier. För att ta exempel från några av mina favoritserier (och jag tänker hålla mig från BSG för att inte spoila någon -- jag är så snäll!). Ta till exempel Grey's Anatomy. Vi har Dereks fru och att han är den sortens kille som försöker lösa saker med sin fru. Vi har Meredith som inte klarar av närhet, kommunikation och tycker om att ha sex med opassande män. En hel del saker som står emellan dem. Ta till exempel Friday Night Lights och Tim och Lyla. Hon är tillsammans med hans bästa vän, som även är förlamad. Han är en fullständig bad boy, hon är en born again christian. Personligheterna passar perfekt för en tv-romans. Samma sak med Veronica Mars och Logan Echolls -- de hatar varandra till en början.

Min fråga är väl egentligen, varför verkar det som om vi berättelseupplevare tycker bättre om väntan, tiden innan folk blir tillsammans? Gör inte den mest ont i magen, hindrar en från att sova och äta och får en att säga fullständigt idiotiska saker? Är man inte gladare och lyckligare efter att man faktiskt "får varandra"?

För förhållanden kan porträtteras mycket bra i berättelser. Om jag får ta ett exempel till från Friday Night Lights så är Coach och Tami Taylors förhållande en av de stora behållningarna med serien. (Förutom the southern drawl och Tim Riggins [helst utan kläder].) Deras äktenskap känns verkligt, moget och omoget och helt förhäxande. Naturligtvis med problem, men är det inte roligare att se karaktärer man bryr sig om faktiskt ta hand om varandra istället för att mest komplicera allt ännu mer som de flesta tv-förhållanden verkar gå ut på?

Jag har väl egentligen inget slutgiltigt att säga, vill mest ifrågasätta varför "angst/romance" alltid ska höra ihop.

(Varsågod, Karin!)

Comments

[uistic.livejournal.com]

Kan det inte vara så att angst/romance är så mycket lättare att skriva? Det fungerar som en genväg till tittarnas/läsarnas känslor. Det kan vara ganska dåligt skrivet och ändå beröra, medans ett bra förhållande måste skrivas riktigt bra för att gripa tag.

[thette.livejournal.com]

Jag tror lite att det är en parafras på Tolstoj: Alla lyckliga förhållanden är lyckliga på samma sätt, men varje olyckligt förhållande har sin egen olycka. Det är väldigt svårt att skapa spänning i ett etablerat förhållande utan att överdriva det in i Norén*-territoriet.

Själv är jag nästan inte intresserad av vad som händer efter att de motvilliga förälskade erkänner för varandra att de är förälskade.** Det är den sexuella undertonen och det spända samspelet jag är ute efter. (Det finns, lustigt nog, ett Vänner-avsnitt som förklarar det här rätt bra. Joey, som har fått en roll i en riktig pjäs, och hans motspelerska har jättebra kemi på scenen, och den förstörs helt när de har sex med varandra. The One with the Dollhouse, hette det.)

Just nu shippar jag Doktorn och Rose från Doctor Who. Han är en niohundra plus år gammal Time Lord, och hon är en nitton år gammal flicka från Jorden i nutid. Det är uppenbart att de älskar varandra (i båda hans inkarnationer som hon träffar), men dels vill han inte låta sig älska henne, eftersom hon kommer att dö så snart, och dels är han den typen som springer iväg från alla åtaganden och inte kan prata om sina känslor. I kanon skiljs de åt just när/strax efter han har börjat erkänna för sig själv att han älskar henne. Jag läser enorma mängder shippy fanfic, men det som är intressant är hur de tar sig fram till en kyss/sex/kärleksförklaringar***. Allt därefter tenderar bara att bli sockersött eller överdrivet mycket angst.

*Lars Norén, förstås. Inte en släkting. ;-)

**Och att jag gillar det här innebär att det finns en kategori romantikböcker jag kan läsa. Om jag bara undviker "Han våldtar mig, alltså älskar jag honom" finns det en hel del "Älskar, älskar inte" som är riktigt trevligt.

***Från kanon, när han tror att de har skiljts åt för gott: "If you see her again, tell Rose... Tell Rose... Oh, she knows."

[agnieszka.livejournal.com]

Jag vet vad du menar med shippy fanfiction. :)

Det är spännande att du tar upp Tolstoj-citatet, för jag har börjat fundera på om det egentligen inte är tvärt om? Iaf på tv, att alla olyckliga förhållanden är det av ungefär samma orsaker. Jag ska tänka vidare på det.

För övrigt verkar Doctor Who intressant...

[thette.livejournal.com]

Ja, Doctor Who är ett alldeles underbart program. Fast jag är besatt just nu, så man kanske inte ska lyssna på mig.

Jag har funderat på det där med att vara lycklig och olycklig. Det finns nog i alla fall en tre, fyra olika orsaker till att förhållanden är olyckliga.

[agnieszka.livejournal.com]

Det kan jag definitivt hålla med om.