![[personal profile]](https://www.dreamwidth.org/img/silk/identity/user.png){kind=small}
cirelleJag är klippt. Jag har hår till axlarna och lockar. Helt naturliga lockar som kommer fram med lite medel och kramande av håret. Rufsigt och volym. Jag är lite förälskad. Och road. Jag köpte naturligtvis hårdprodukterna som behövs för att underhålla frisyren. Dyrt, men jag gillar lockar. Jag har även fått strikta förhållningsorder om att inte borsta håret om morgonen, bara på kvällen. Och frisören såg på med med bestämd blick och höll upp en borste (en sån där meningslös gammeldags borste som det då ska vara) och sa: "Borste. Torrt hår." Sen höll han upp en kam, med samma beslutsamma blick och sa: "Kam. Vått hår." Jag nickade och lovade.
Det är en speciell känsla att gå till frisören, väldigt mycket känsel. Kanske för att jag ser så dåligt utan glasögonen, men känslan av hur håret borstas upp, dras lätt i och sen snabbt klipps av är härlig. Att vara så helt medveten om hur det känns på huvudet.
Och jag gillar lukten av hårprodukter.
24. Ladies av Mara Lee
Kråglig är ordet. Hur någon kan vilja kalla det här chick lit skulle vara över min förstånd om inte samma yrkeskår jämförde Sarah Waters med Jeanette Winterson. Det handlar om fyra kvinnor, ja. Det handlar om att de har yrken och lever i storstaden, ja. Men boken är en roman, försöker inte vara nåt annat och är jävligt akademisk till råga på allt. (Populätlitteratur är bra, missförtså mig inte, men den vill inte samma saker som den här romanen vill.)
Den charmar mig på några sätt, vad sägs om: "Kanske var det de, åttiotalisterna, som skulle skapa världsfred." Jag menar, det är inte ofta man får en komplimang som åttiotalist och den här var väl väldigt söt? Sen är karaktärerna feminister, skäms inte för att vara feminister och ser och beskriver världen utifrån en hel del feministiska teorier, klasstillhörighet och andra konst- och litteraturvetenskapliga teorier. Jag uppskattar det verkligen. Fler kvinnor som är feminister i böcker! (Fler kvinnor som är feminister punkt, kanske?) Och den är spännande, jag ville definitivt inte sluta läsa efter låt oss säga 75 sidor.
Men, samtidigt, denna krånglighet. Jag känner den i språket, ska det vara oflyt, eller tycker jag helt enkelt inte om det? Och känslan av att författarens intentioner lyser igenom i vissa meningar när berättaren analyserar en av karaktärerna och berättar slutsatsen -- det är inte intressant för mig! (Läs: jag hatar det intensivt och fullständigt.) Jag vill få bestämma själv vad jag läser ut ur texten, inte få den färdigtolkad av berättaren.
Det dröjer sig kvar ett lätt obehag, som jag inte kan bestämma mig för om det kommer sig av romanen, som verkligen målar upp en obehaglig stämning, eller om det är något obestämbart som irriterar mig, ungefär som Dennis beskrivning av bägaren/vatten för en vecka sen som irriterade livet ur mig tills jag kom fram till varför jag inte höll med. Oj. Det blev en lång mening. So sue me.
ETA: Å hjälp, jag tryckte på enter och var rädd att hela inlägget försvann när sidan började laddas. Men det postades, som tur var.
Det är en speciell känsla att gå till frisören, väldigt mycket känsel. Kanske för att jag ser så dåligt utan glasögonen, men känslan av hur håret borstas upp, dras lätt i och sen snabbt klipps av är härlig. Att vara så helt medveten om hur det känns på huvudet.
Och jag gillar lukten av hårprodukter.
24. Ladies av Mara Lee
Kråglig är ordet. Hur någon kan vilja kalla det här chick lit skulle vara över min förstånd om inte samma yrkeskår jämförde Sarah Waters med Jeanette Winterson. Det handlar om fyra kvinnor, ja. Det handlar om att de har yrken och lever i storstaden, ja. Men boken är en roman, försöker inte vara nåt annat och är jävligt akademisk till råga på allt. (Populätlitteratur är bra, missförtså mig inte, men den vill inte samma saker som den här romanen vill.)
Den charmar mig på några sätt, vad sägs om: "Kanske var det de, åttiotalisterna, som skulle skapa världsfred." Jag menar, det är inte ofta man får en komplimang som åttiotalist och den här var väl väldigt söt? Sen är karaktärerna feminister, skäms inte för att vara feminister och ser och beskriver världen utifrån en hel del feministiska teorier, klasstillhörighet och andra konst- och litteraturvetenskapliga teorier. Jag uppskattar det verkligen. Fler kvinnor som är feminister i böcker! (Fler kvinnor som är feminister punkt, kanske?) Och den är spännande, jag ville definitivt inte sluta läsa efter låt oss säga 75 sidor.
Men, samtidigt, denna krånglighet. Jag känner den i språket, ska det vara oflyt, eller tycker jag helt enkelt inte om det? Och känslan av att författarens intentioner lyser igenom i vissa meningar när berättaren analyserar en av karaktärerna och berättar slutsatsen -- det är inte intressant för mig! (Läs: jag hatar det intensivt och fullständigt.) Jag vill få bestämma själv vad jag läser ut ur texten, inte få den färdigtolkad av berättaren.
Det dröjer sig kvar ett lätt obehag, som jag inte kan bestämma mig för om det kommer sig av romanen, som verkligen målar upp en obehaglig stämning, eller om det är något obestämbart som irriterar mig, ungefär som Dennis beskrivning av bägaren/vatten för en vecka sen som irriterade livet ur mig tills jag kom fram till varför jag inte höll med. Oj. Det blev en lång mening. So sue me.
ETA: Å hjälp, jag tryckte på enter och var rädd att hela inlägget försvann när sidan började laddas. Men det postades, som tur var.
![[identity profile]](https://www.dreamwidth.org/img/silk/identity/openid.png){kind=small}
no subject
Date: 2008-07-12 05:35 am (UTC)Jag saknar att gå till frisören ibland. Å ena sidan är det skönt att slippa, å andra sidan... man får känna sig väldigt ompysslad när man är där.
no subject
Date: 2008-07-12 12:05 pm (UTC)Jag tog inte med min kamera till dator-sladd och bilderna från mobilen ser mest konstnärliga ut (dvs väldigt oskarpa). Men på måndag eller tisdag kommer jag nog ha en nya sladd och kan då fixa det.
Ska precis till att använda min nya hårprodukt istället för att borsta mig. (Sjuk, sjuk värld.)