Närmar oss slutet? + pretentioner

Dagen efter att jag skrev mitt förra inlägg om författarstrejken så meddelade naturligtvis DGA (regissörerna) att de och AMPTP hade kommit överrens. Vilket är bra och har lett till "informella samtal" mellan författarnas fackförbund och AMPTP. Jag tycker att dealen helt klart är ett stort steg framåt från vad AMPTP föreslog tidigare, men fortfarande så gillar jag den inte riktigt. Bl a skulle studiorna få sända ett avsnitte de 2-3 första veckorna helt utan att betala regissörerna (och helst då i förlängningen författarna). Icke att förglömma att ett avsnitt ses ju mest när det är precis nytt. Så... Och det finns annat. Här är sammanfattningen på dealen från United Hollywood, som även har massor med poster som diskuterar för och nackdelar.

Men jag har tänkt på en annan sak de senaste dagarna. Nämligen varför jag skriver. Och jag tror att jag kom på det nån gång tidigare idag, långsamt och inte alls som en aha-upplevelse utan snarare som en långsam insikt som sipprade in i mitt huvud: jag skriver för att jag läser. Och tittar på tv-serier. Det är som att skriva är nästa logiska steg efter att läsa. Det är genom att jag skriver som jag upplever skrivna texter (ja, även rörlig bild är en text) bättre och mer fullständigt. Och det går runt, för om jag inte läste skulle jag inte uppskatta att skriva, eller ens tycka att det var nödvändigt.

Jag har alltid skrivit saker. Mer eller mindre. Eller kanske snarare: att skriva är någonting jag alltid kommit tillbaka till. Jag har kvar de första berättelserna jag skrev. Jag är fortfarande alldeles imponerad av mig själv att jag numera regelbundet skriver här på LJ; jag har ju aldrig varit bra på dagböcker. Och ärligt talat så är skrivande något jag allt mer ser som en möjlig sysselsättning i framtiden.

Det bästa är ju att det är roligt. Inte att sätta sig, att börja eller någonting i den fällan jag så ofta hamnar i. Men det är intressant att oavsett hur mycket jag hatade min C-uppsats så hade jag nästan alltid roligt när jag faktiskt satt ner och skrev den. Jag kunde inte strukturera eller överblicka eller vad det nu var som gick fel, men jag kunde skriva. Och det är samma sak med den fruktansvärda romanen i november, när jag vågade släppa taget och bara skriva så hade jag jättekul. Fast det hände typ nästan inte alls förra året. Men när jag skrev mitt SciFi-epos 2006 så var det nästan hela tiden roligt, och skrivandet var en dröm. Men ja, jag hatar att skriva ibland, kanske till och med ofta. (Det verkar vara ett av kraven för att man är riktig författare.) För att det är svårt, för att man visar sig själv i det man skriver och sen visar upp det för andra, för att det är omöjligt att hitta rätt ord. Men samtidigt kan det vara ett lyckorus och jag tror inte jag kommer att kunna släppa det nu när jag verkligen upplevt det. Och just nu kom jag på mig med att undra om inte lyckoruset kan vara ännu större när man faktiskt blir klar med en text... (C-uppsatsen räknas inte riktigt i det här fallet för lättnaden har med så mycket annat att göra än med själva textens skick.)

Så. Jag var på SVT idag på studiebesök som blivande översättare, men jag kunde snarare se mig komma in för att diskutera ett manus jag har skrivit än att få en av de 6 tjänsterna som programöversättare på SVT. Och roligare. Men då måste jag ju faktiskt se till att faktiskt göra klart mitt hemliga projekt. Inte för att försöka sälja, då det kommer vara ett spec på en amerikansk tv-serie på engelska, utan för att fatta tv-serier bättre. Och sen skriva en egen. Storhetsvansinne idag?

För övrigt så älskar jag den första meningen i Marcel Proust-texten vi fått ut: "Det finns kanske inga dagar i vår barndom som vi upplevt så fullständigt som dem vi trott oss ha lämnat utan att uppleva, dem som vi tillbringat med en favoritbok."