Den feta damen sjunger

För att inte vara den sista som säger det: Om ungefär 48 timmar kommer författarstrejken att vara över, om inte författarna ändrar åsikt dramatiskt. Det finns en deal. Folk är både glada över att den är bättre än de trodde att de över huvud taget kunde få och ledsna över att den inte är så bra skulle behövas. På tisdag kommer medlemmarna i WGA få rösta om de vill häva strejken i väntan på att avtalet ska ratificeras om lite mer än en vecka, och som sagt, det verkar som att det kommer att bli ett ja. Mer på unitedhollywood.blogspot.com och en sammanfattning av dealen finns här.

Kanske några fler avsnitt den här säsongen...

Jag skulle skratta...

Så. Ett tag trodde jag iaf att jag skulle kunna få till ett oavgjort idag. Istället valde måndagar att totalt spöa skiten ur mig. Mycket trevligt, bra match. Vi borde verkligen (INTE) göra det här igen.

Låt oss börja från början. Jag vaknar. Det gör ont i ryggen. Jag verkar ha sträckt mig i ena sidan medan jag sov. Ehm. Så fort jag böjer mig ner hugger det till. Så jag går upp, försöker fixa grejer bäst det går. Ok, för att vara ärlig så är det inte så himla jävla farligt. Det gör ont och är obekvämt, särskilt i bussäten (vilka kommer att figurera rikligt under resten av dagen). Jag tar mig till Flogsta för att hjälpa till med flyttstädningen. Kan inte riktigt koncentrera mig på att läsa, för jag kan inte sitta utan att det hugger till i ryggen i de dumma bussätena. Det funkar med städandet, jag bär saker och torkar. Visst, det känns i ryggen men... jag överlever. Så, jag lämnar mina flogstanycklar så att Julia ska kunna låsa/använda soprummet. Åker hemåt, efter en kort inhandling av (frys)mat på Ica Väst. Öppnar brevet från Mats med kommentarerna på min översättning. Han hatar allt jag gör. Stiger av på Portalgatan (hemma!) och inser att jag har nycklarna till Flogstavägen 67 i fickan och inte till Djäknegatan 1. Eh. Panik. Hur ska jag hinna äta (kl är ca 15.45 och allt jag ätit hittills är två mackor, om 1,5 timmar börjar mitt det 3-timmarsdanspass.) Jag ringer till Julia, säger att jag är på väg tillbaka. Åker buss i lite över 20 minuter. Ont i ryggen. Hungrig. Läser lite i "ju". Kommer fram. Lämnar nycklar, tar mina nycklar. Springer till bussen, lätt svimmfärdig. Åker buss i lite över 20 minuter. Hemma. Kl är 16.40. Jag sätter på spisen, häller pytt i pannan och byter om till danskläder. Jag kalkylerar så att jag kommer att komma 5-10 min sent till träningen. Kan knappt äta pga hur lite jag ätit tidigare och stress. Åker buss i ca 20 minuter. Framme. Kan inte göra framåt- och sidoböjningar och ordentliga arabesquer, men det går förvånansvärt bra. Sen är det tåskor. Härligt! Fina! AJJJ! Vi gjorde stång i ca 10 minuter, och fan va ont jag hade i tårna efter det. Ärligt talat, det känns som om min fot håller på att spricka och bränner och bara AJ! Tåspetsarna är fortfarande bortdomnade. Men nästa gång är på torsdag. Under moderntlektionen stod jag mycket och tittade på. Det är en massa ryggböjningar och sånt som jag bara fick ont av, men det var kul att dansa. Jag gillar verkligen koreografierna vi gör. Så, om man tar bort att det var trevligt att dansa så har resten av dagen varit fullständig skit. Och jag är inte klar med allt skolarbete ännu.

Så. Måndagar - Agnieszka: 4x10^50000 - 0 (Även kallat 3 - 0 om man inte vill vara dramatisk.)

Jag vill ha kärlek och en semla. Eventuellt en kattunge.