Star-crossed lovers

Enligt McKee så har det stora problemet i kärlekshistorier, sen hela emancipationen och den nya tiden gjorde det förlegat med plot devicen "förbjudande far", varit: "What's stopping them?" Och det blir ju så fruktansvärt tydligt i tv-serier. För att ta exempel från några av mina favoritserier (och jag tänker hålla mig från BSG för att inte spoila någon -- jag är så snäll!). Ta till exempel Grey's Anatomy. Vi har Dereks fru och att han är den sortens kille som försöker lösa saker med sin fru. Vi har Meredith som inte klarar av närhet, kommunikation och tycker om att ha sex med opassande män. En hel del saker som står emellan dem. Ta till exempel Friday Night Lights och Tim och Lyla. Hon är tillsammans med hans bästa vän, som även är förlamad. Han är en fullständig bad boy, hon är en born again christian. Personligheterna passar perfekt för en tv-romans. Samma sak med Veronica Mars och Logan Echolls -- de hatar varandra till en början.

Min fråga är väl egentligen, varför verkar det som om vi berättelseupplevare tycker bättre om väntan, tiden innan folk blir tillsammans? Gör inte den mest ont i magen, hindrar en från att sova och äta och får en att säga fullständigt idiotiska saker? Är man inte gladare och lyckligare efter att man faktiskt "får varandra"?

För förhållanden kan porträtteras mycket bra i berättelser. Om jag får ta ett exempel till från Friday Night Lights så är Coach och Tami Taylors förhållande en av de stora behållningarna med serien. (Förutom the southern drawl och Tim Riggins [helst utan kläder].) Deras äktenskap känns verkligt, moget och omoget och helt förhäxande. Naturligtvis med problem, men är det inte roligare att se karaktärer man bryr sig om faktiskt ta hand om varandra istället för att mest komplicera allt ännu mer som de flesta tv-förhållanden verkar gå ut på?

Jag har väl egentligen inget slutgiltigt att säga, vill mest ifrågasätta varför "angst/romance" alltid ska höra ihop.

(Varsågod, Karin!)

Inget kvittrande

Intressant nog så verkar inte alla mina twittrar komma med när LoudTwitter postar dem. Och man förstår inte riktigt stämningen av bara min sida av konversationen. Så under cutten, för att jag skäms lite över att jag postar det, är berättelsen om min, Karin och Anders lördagskväll. Och man behöver börja nerifrån. Så mycket orkade jag inte redigera. ;)

( Twitter Spam Heaven )

Sen har jag fått mina biljetter till Älvdalen idag också. Det var trevligt. Och lyckats lämna tillbaka fellevererad post till brevbäraren.

Jag måste skriva det jävla pm:et nu.