![[personal profile]](https://www.dreamwidth.org/img/silk/identity/user.png){kind=small}
Kvittivitt!
Jul. 12th, 2008 12:00 am17:34 Jag fullständigt hatar när författare ska psykoanalysera sina karaktärer och skriver ut slutsatsen istället för att låta mig tänka själv! #
Automatically shipped by LoudTwitterJul. 12th, 2008
Jag är klippt. Jag har hår till axlarna och lockar. Helt naturliga lockar som kommer fram med lite medel och kramande av håret. Rufsigt och volym. Jag är lite förälskad. Och road. Jag köpte naturligtvis hårdprodukterna som behövs för att underhålla frisyren. Dyrt, men jag gillar lockar. Jag har även fått strikta förhållningsorder om att inte borsta håret om morgonen, bara på kvällen. Och frisören såg på med med bestämd blick och höll upp en borste (en sån där meningslös gammeldags borste som det då ska vara) och sa: "Borste. Torrt hår." Sen höll han upp en kam, med samma beslutsamma blick och sa: "Kam. Vått hår." Jag nickade och lovade.
Det är en speciell känsla att gå till frisören, väldigt mycket känsel. Kanske för att jag ser så dåligt utan glasögonen, men känslan av hur håret borstas upp, dras lätt i och sen snabbt klipps av är härlig. Att vara så helt medveten om hur det känns på huvudet.
Och jag gillar lukten av hårprodukter.
24. Ladies av Mara Lee
Kråglig är ordet. Hur någon kan vilja kalla det här chick lit skulle vara över min förstånd om inte samma yrkeskår jämförde Sarah Waters med Jeanette Winterson. Det handlar om fyra kvinnor, ja. Det handlar om att de har yrken och lever i storstaden, ja. Men boken är en roman, försöker inte vara nåt annat och är jävligt akademisk till råga på allt. (Populätlitteratur är bra, missförtså mig inte, men den vill inte samma saker som den här romanen vill.)
Den charmar mig på några sätt, vad sägs om: "Kanske var det de, åttiotalisterna, som skulle skapa världsfred." Jag menar, det är inte ofta man får en komplimang som åttiotalist och den här var väl väldigt söt? Sen är karaktärerna feminister, skäms inte för att vara feminister och ser och beskriver världen utifrån en hel del feministiska teorier, klasstillhörighet och andra konst- och litteraturvetenskapliga teorier. Jag uppskattar det verkligen. Fler kvinnor som är feminister i böcker! (Fler kvinnor som är feminister punkt, kanske?) Och den är spännande, jag ville definitivt inte sluta läsa efter låt oss säga 75 sidor.
Men, samtidigt, denna krånglighet. Jag känner den i språket, ska det vara oflyt, eller tycker jag helt enkelt inte om det? Och känslan av att författarens intentioner lyser igenom i vissa meningar när berättaren analyserar en av karaktärerna och berättar slutsatsen -- det är inte intressant för mig! (Läs: jag hatar det intensivt och fullständigt.) Jag vill få bestämma själv vad jag läser ut ur texten, inte få den färdigtolkad av berättaren.
Det dröjer sig kvar ett lätt obehag, som jag inte kan bestämma mig för om det kommer sig av romanen, som verkligen målar upp en obehaglig stämning, eller om det är något obestämbart som irriterar mig, ungefär som Dennis beskrivning av bägaren/vatten för en vecka sen som irriterade livet ur mig tills jag kom fram till varför jag inte höll med. Oj. Det blev en lång mening. So sue me.
ETA: Å hjälp, jag tryckte på enter och var rädd att hela inlägget försvann när sidan började laddas. Men det postades, som tur var.
Det är en speciell känsla att gå till frisören, väldigt mycket känsel. Kanske för att jag ser så dåligt utan glasögonen, men känslan av hur håret borstas upp, dras lätt i och sen snabbt klipps av är härlig. Att vara så helt medveten om hur det känns på huvudet.
Och jag gillar lukten av hårprodukter.
24. Ladies av Mara Lee
Kråglig är ordet. Hur någon kan vilja kalla det här chick lit skulle vara över min förstånd om inte samma yrkeskår jämförde Sarah Waters med Jeanette Winterson. Det handlar om fyra kvinnor, ja. Det handlar om att de har yrken och lever i storstaden, ja. Men boken är en roman, försöker inte vara nåt annat och är jävligt akademisk till råga på allt. (Populätlitteratur är bra, missförtså mig inte, men den vill inte samma saker som den här romanen vill.)
Den charmar mig på några sätt, vad sägs om: "Kanske var det de, åttiotalisterna, som skulle skapa världsfred." Jag menar, det är inte ofta man får en komplimang som åttiotalist och den här var väl väldigt söt? Sen är karaktärerna feminister, skäms inte för att vara feminister och ser och beskriver världen utifrån en hel del feministiska teorier, klasstillhörighet och andra konst- och litteraturvetenskapliga teorier. Jag uppskattar det verkligen. Fler kvinnor som är feminister i böcker! (Fler kvinnor som är feminister punkt, kanske?) Och den är spännande, jag ville definitivt inte sluta läsa efter låt oss säga 75 sidor.
Men, samtidigt, denna krånglighet. Jag känner den i språket, ska det vara oflyt, eller tycker jag helt enkelt inte om det? Och känslan av att författarens intentioner lyser igenom i vissa meningar när berättaren analyserar en av karaktärerna och berättar slutsatsen -- det är inte intressant för mig! (Läs: jag hatar det intensivt och fullständigt.) Jag vill få bestämma själv vad jag läser ut ur texten, inte få den färdigtolkad av berättaren.
Det dröjer sig kvar ett lätt obehag, som jag inte kan bestämma mig för om det kommer sig av romanen, som verkligen målar upp en obehaglig stämning, eller om det är något obestämbart som irriterar mig, ungefär som Dennis beskrivning av bägaren/vatten för en vecka sen som irriterade livet ur mig tills jag kom fram till varför jag inte höll med. Oj. Det blev en lång mening. So sue me.
ETA: Å hjälp, jag tryckte på enter och var rädd att hela inlägget försvann när sidan började laddas. Men det postades, som tur var.
Jo, det verkar finnas ett litet trevligt oskyddat trådlöst nätverk där jag sitter. Hum, hum. Så jag kan använda min dator. Jag älskar min dator.
Sanna ville se bilder. Jag kom på att jag faktiskt har minneskortsläsare i min dator, så jag tog fram den och fick skratta gott. Minneskortet till min ixus-kamera är nästan lika stort som minneskortsbrickan för fyra olika sorters minneskort. Men jag påmindes om att datorn har en kamera. Så jag tog några bilder. Och svor sen i ca en halvtimme eftersom bilderna är omöjliga att hitta på hårddisken. Sen visade sig att jag lätt kunde bara kopiera över dem från programmet till de vanliga mapparna, så yay! Med andra ord finns det några bilder. Och de är fruktansvärt dåliga. Men jag tycker nog egentligen att det ser ganska coolt ut med den höga kontrasten och min nästan vita ansiktsfärg.
Jag gillar den första bäst.
Ingen trodde att jag hade så här självlockigt hår, eller hur? :) Minst av allt jag. Jag trvis väldigt bra iaf. Och det är ju ganska bekvämt att inte behöva borsta håret...
Sanna ville se bilder. Jag kom på att jag faktiskt har minneskortsläsare i min dator, så jag tog fram den och fick skratta gott. Minneskortet till min ixus-kamera är nästan lika stort som minneskortsbrickan för fyra olika sorters minneskort. Men jag påmindes om att datorn har en kamera. Så jag tog några bilder. Och svor sen i ca en halvtimme eftersom bilderna är omöjliga att hitta på hårddisken. Sen visade sig att jag lätt kunde bara kopiera över dem från programmet till de vanliga mapparna, så yay! Med andra ord finns det några bilder. Och de är fruktansvärt dåliga. Men jag tycker nog egentligen att det ser ganska coolt ut med den höga kontrasten och min nästan vita ansiktsfärg.
Jag gillar den första bäst.
Ingen trodde att jag hade så här självlockigt hår, eller hur? :) Minst av allt jag. Jag trvis väldigt bra iaf. Och det är ju ganska bekvämt att inte behöva borsta håret...
*smask, smask*
Jul. 12th, 2008 09:31 pmHar precis ätit en lasagnemiddag och dricker en Liberty Ale. Friheten! Mums.
Jag är konversationssugen. Har hållit mig från att skriva ett antal LJ-inlägg idag, mest för att. Egentligen tycker jag ju bara det är bra att skriva mycket. Och det känns bra att faktiskt ha vanan att skriva, även om jag är mindre nöjd med att få in återberättarrösten i mitt huvud så fort jag gör nåt och tänker att jag borde skriva om det. Återberättarrösten förtar lite av det roliga tycker jag nog.
Jag kom på för nån vecka sen en av orsakerna till att jag gillar St. Vincent: klara likheter med Regina Spektor. Fast lite mer elektroniskt, kanske, eller experimentellt. Mycket fin röst har sångerskan iaf och musiken är härlig att lyssna på. I andra Accelerator-nyheter så har jag verkligen börjat gilla Foals. På många sätt känns det lite för "skramligt" för min (tant)smak, men det är nåt som fångar mig ändå.
*slurp*
Så jag läste i min Book of Shadows i tisdags natt istället för att gå och lägga mig/packa klart. Jag blev förvånad över hur mycket jag har gjort de åren sen jag påbörjade den (nov 2002). Jag blev imponerad av hur bra jag kunde min symbolik, hur den bara rann ur pennan som ett mjukt oljebaserat gelbläck. Och hur jag samtidigt hade så svårt för att tolka andra saker, som verkar så tydliga nu. Jag blev också förvånad över att se meningen "Jag förstår vatten." Fast kanske inte. Den kom efter en väldigt intensiv vattenperiod några veckor här, egentligen den arketypiska sommarupplevelsen för mig. Mycket vatten, mycket sol och bad. Och jag kände verkligen hur jag renades ända ner till rötterna. Det är den känslan jag vill återskapa, den som jag tror är nödvändig för att orka med ett helt skolår.
Jag kollade också av mina chakran och för första gången någonsin var det i tredje ögat nästan fulltsåndigt stilla. Mitt solarplexuschakra eller rotchakra brukar vara i väldigt dåligt skick -- de har att göra med ork och livsenergi, påverkas negativt av stress, konstigt nog. Men det är alltid full fart på pannchakrat (tredje ögat). Ehum. Kanske har jag försvunnit bort lite för mycket från det andliga. Jag har ju kännt ett behov av den medvetenheten, stillheten och kopplingen till mig själv ett tag nu. Jag ska bara räkna ut vad 3 i svärd försöker säga mig. Så, om nån tänkte överraska mig på ett otrevligt sätt... kan vi inte prata om det istället?
När jag läste Wit's End frågade en karaktär, apropå LJ, varför dagböcker inte dagböcker är privata med lås på så att ingen läser dem längre. Jag skriver ju här för att jag vill kommunicera med någon. Även om ingen svarar så känns det bra att veta att mina ord når nån. Jag tycker det är lättare så. Och jag skriver ju alltid med ett tilltal här, medveten om en mottagare. Och sen kan jag vara vag och kåserande om jag inte vill vara helt öppen, men det är roligare så här. Det gåller att skriva dagbok. Andra skriverier... helst utgår jag ifrån tanken på att ingen annan än jag själv kommer att se det, och så kan jag när jag är klar ändra mig.
*slurp*
Är det dags att ta det här med rumpor kanske? Tror det. Från min Moleskin, skrivet i Ringarum:
Rumpor. Jag vill inte vara moraltant, men: Unge man! Dina byxor sitter under din rumpa! Jag ser hela dina vit kalsonger med svarta ränder där bak. Och jag hoppas du tvättar dig ofta och byter kalsonger varje dag, om man säger så. För att inte tala om att du typ är tolv och har tvingat mig att stirra på din rumpa och tänka att det var bättre förr. (Anm: Kanske är det så att unga pojkar svettas mycket om sina rumpor, precis som kvinnor som har stora urringningar...)
Dessutom: Jag gillar ju att sitta vid väggsoffor i matsalar, de är oftast mjukare och bekvämare än stolarna. Men det blir ju lite trångt mellan borden så att det är lite svårt när man ska sätta sig, det förstår ju jag med. Men man kanske inte behöver böja sig så att ens rumpa hamnar i mitt ansikte eller min mat när man sätter sig? Man kan faktisk vara lite artig och vända framsidan till personerna vid det andra bordet och skjuta ut rumpan mot sin tomma plats istället. Snälla?
*slurp*
Jo, just det. Jag kom på en tanke till varför jag tycker att Ladies är krånglig igår när jag inte kunde somna. Jag tror att det är hur KONSTNÄREN (i versaler) som fullständigt gett sig hän åt KONSTEN är det som anses vara det bästa. Vilket ärligt talat... är lite sjukt. Av de fyra kvinnorna är två konstnärer, och särskilt den ena, Iris C, är en ganska fruktansvärd människa som lever på att tänja på gränserna av vad som är tillåtet. Hon utnyttjar kvinnor för att komma åt deras utsatthet, sårbarhet. Hon gör det mot den andra konstnären som kanaliserar smärtan in i sin konst. De andra två är snarare betraktare, Lea är konstvetare och Mia är slacker (som dock gav upp ballerinedrömmar i barndomen). De är soma tt de två som inte är konstnärer bestraffas, när de försöker slå tillbaka mot utnyttjandet som Iris C utsatt dem för. Medan Iris C utnyttjar till och med den yttersta handlingen till att göra konst. Vackra, vackra fotografier. Iris C är fullständigt kall, använder dem hon älskar, sig själv, folk hon råkar stöta på till konsten. Och jag läser ut att det är en bra sak. Hon är den enda i slutändan som inte fysiskt bestraffas. Konstig människosyn tycker jag.
*slurp*
Jag tror det får räcka lite nu. Ska dricka klart min öl och sen hitta på nåt sätt att roa mig. För övrigt så är smultronen i trädgården gudomliga och körsbären är nog mogna om nån dag. =) Livet är ganska härligt här.
Jag är konversationssugen. Har hållit mig från att skriva ett antal LJ-inlägg idag, mest för att. Egentligen tycker jag ju bara det är bra att skriva mycket. Och det känns bra att faktiskt ha vanan att skriva, även om jag är mindre nöjd med att få in återberättarrösten i mitt huvud så fort jag gör nåt och tänker att jag borde skriva om det. Återberättarrösten förtar lite av det roliga tycker jag nog.
Jag kom på för nån vecka sen en av orsakerna till att jag gillar St. Vincent: klara likheter med Regina Spektor. Fast lite mer elektroniskt, kanske, eller experimentellt. Mycket fin röst har sångerskan iaf och musiken är härlig att lyssna på. I andra Accelerator-nyheter så har jag verkligen börjat gilla Foals. På många sätt känns det lite för "skramligt" för min (tant)smak, men det är nåt som fångar mig ändå.
*slurp*
Så jag läste i min Book of Shadows i tisdags natt istället för att gå och lägga mig/packa klart. Jag blev förvånad över hur mycket jag har gjort de åren sen jag påbörjade den (nov 2002). Jag blev imponerad av hur bra jag kunde min symbolik, hur den bara rann ur pennan som ett mjukt oljebaserat gelbläck. Och hur jag samtidigt hade så svårt för att tolka andra saker, som verkar så tydliga nu. Jag blev också förvånad över att se meningen "Jag förstår vatten." Fast kanske inte. Den kom efter en väldigt intensiv vattenperiod några veckor här, egentligen den arketypiska sommarupplevelsen för mig. Mycket vatten, mycket sol och bad. Och jag kände verkligen hur jag renades ända ner till rötterna. Det är den känslan jag vill återskapa, den som jag tror är nödvändig för att orka med ett helt skolår.
Jag kollade också av mina chakran och för första gången någonsin var det i tredje ögat nästan fulltsåndigt stilla. Mitt solarplexuschakra eller rotchakra brukar vara i väldigt dåligt skick -- de har att göra med ork och livsenergi, påverkas negativt av stress, konstigt nog. Men det är alltid full fart på pannchakrat (tredje ögat). Ehum. Kanske har jag försvunnit bort lite för mycket från det andliga. Jag har ju kännt ett behov av den medvetenheten, stillheten och kopplingen till mig själv ett tag nu. Jag ska bara räkna ut vad 3 i svärd försöker säga mig. Så, om nån tänkte överraska mig på ett otrevligt sätt... kan vi inte prata om det istället?
När jag läste Wit's End frågade en karaktär, apropå LJ, varför dagböcker inte dagböcker är privata med lås på så att ingen läser dem längre. Jag skriver ju här för att jag vill kommunicera med någon. Även om ingen svarar så känns det bra att veta att mina ord når nån. Jag tycker det är lättare så. Och jag skriver ju alltid med ett tilltal här, medveten om en mottagare. Och sen kan jag vara vag och kåserande om jag inte vill vara helt öppen, men det är roligare så här. Det gåller att skriva dagbok. Andra skriverier... helst utgår jag ifrån tanken på att ingen annan än jag själv kommer att se det, och så kan jag när jag är klar ändra mig.
*slurp*
Är det dags att ta det här med rumpor kanske? Tror det. Från min Moleskin, skrivet i Ringarum:
Rumpor. Jag vill inte vara moraltant, men: Unge man! Dina byxor sitter under din rumpa! Jag ser hela dina vit kalsonger med svarta ränder där bak. Och jag hoppas du tvättar dig ofta och byter kalsonger varje dag, om man säger så. För att inte tala om att du typ är tolv och har tvingat mig att stirra på din rumpa och tänka att det var bättre förr. (Anm: Kanske är det så att unga pojkar svettas mycket om sina rumpor, precis som kvinnor som har stora urringningar...)
Dessutom: Jag gillar ju att sitta vid väggsoffor i matsalar, de är oftast mjukare och bekvämare än stolarna. Men det blir ju lite trångt mellan borden så att det är lite svårt när man ska sätta sig, det förstår ju jag med. Men man kanske inte behöver böja sig så att ens rumpa hamnar i mitt ansikte eller min mat när man sätter sig? Man kan faktisk vara lite artig och vända framsidan till personerna vid det andra bordet och skjuta ut rumpan mot sin tomma plats istället. Snälla?
*slurp*
Jo, just det. Jag kom på en tanke till varför jag tycker att Ladies är krånglig igår när jag inte kunde somna. Jag tror att det är hur KONSTNÄREN (i versaler) som fullständigt gett sig hän åt KONSTEN är det som anses vara det bästa. Vilket ärligt talat... är lite sjukt. Av de fyra kvinnorna är två konstnärer, och särskilt den ena, Iris C, är en ganska fruktansvärd människa som lever på att tänja på gränserna av vad som är tillåtet. Hon utnyttjar kvinnor för att komma åt deras utsatthet, sårbarhet. Hon gör det mot den andra konstnären som kanaliserar smärtan in i sin konst. De andra två är snarare betraktare, Lea är konstvetare och Mia är slacker (som dock gav upp ballerinedrömmar i barndomen). De är soma tt de två som inte är konstnärer bestraffas, när de försöker slå tillbaka mot utnyttjandet som Iris C utsatt dem för. Medan Iris C utnyttjar till och med den yttersta handlingen till att göra konst. Vackra, vackra fotografier. Iris C är fullständigt kall, använder dem hon älskar, sig själv, folk hon råkar stöta på till konsten. Och jag läser ut att det är en bra sak. Hon är den enda i slutändan som inte fysiskt bestraffas. Konstig människosyn tycker jag.
*slurp*
Jag tror det får räcka lite nu. Ska dricka klart min öl och sen hitta på nåt sätt att roa mig. För övrigt så är smultronen i trädgården gudomliga och körsbären är nog mogna om nån dag. =) Livet är ganska härligt här.
Kvittivitt!
Jul. 12th, 2008 11:59 pm01:16 Inga kvickheter men den här bloggen imago.hitherby.com/ gör mig genomglad varje gång. Jag förstår inget, men jag älskar det. #
14:41 Hehehe. Tackar, tackar grannarnas oskyddade nätverk! ;) Min dator! På internet! Återigen! #
Automatically shipped by LoudTwitter