![[personal profile]](https://www.dreamwidth.org/img/silk/identity/user.png){kind=small}
Jag har flera gånger den senaste tiden blivit förvånad över gallan som vissa författare spyr över att använda riktiga människors öden i litteratur. Först var det i Manifest för ett nytt decennium, där den tredje punkten lyder:
Och jag förstår inte. Jag förstår inte hur någon kan tro att jag tror att jag får SANNINGEN om ex. Marilyn Monroe av att läsa Blonde. Jag får en bild av henne, men den är en bild på precis samma sätt som bilden jag har fått av El Cid, sen jag fick veta att Kay baserat karaktären Rodrigo Diaz på honom.
Jag förstår inte vad problemet är. Handlar det generationsklyftor? Att jag inte riktigt ser det som att invadera någons privata sfär, eftersom den enligt mig faktiskt inte riktigt invaderas? Har det på något att göra med alla dessa sociala medier som jag älskar? Har LJ etc. gjort så stor skillnad för mig? I Glee säger huvudpersonen Rachel: "Nowadays being anonymous is worse than being poor. Fame is the most important thing in our culture now." Och jag kan ju själv känna att balansgången mellan att skriva för dem jag vill ska veta saker om mig, ex. när jag är på deppig eller arg, och de som kanske inte känner mig, är svår. Och jag vet inte riktigt hur den hör hemma i ämnet, men det känns som att den gör det.
Visst skulle jag bli upprörd om någon skrev en bok som handlade om, låt oss säga, mina första år i Sverige, utan att ha pratat med mig, bett om lov eller egentligen hållit sig till fakta. Men å andra sidan så skulle den boken inte ha handlat om mig. Just på grund av de sakerna. Är det verkligen en så stor skillnad mellan att skriva en roman, oh, som Wintering som handlar om Sylvia Plath, utifrån brev, dagböcker, intervjuer och att göra i princip samma sak och kalla det biografi? Vad är problemet? För att inte tala om att jag själv förstår lockelsen i att skriva om någon som har levt tidigare, och kanske gjort något spännande eller bara varit där. Jag har till exempel funderat på att skriva något om Maria von Platen. Om jag gör en bra berättelse av det, hur kan det vara fel? Och där visar jag samma "entitlement" som Kay stör sig på i artikeln. (Vi ska inte här diskutera Kays lätta besatthet av att fantasy faktiskt är okej att skriva, och man måste inte vara dålig och upprepa precis samma historia hela tiden, och man kan ha litterära ambitioner med den. Ehm.)
Och för att jag är den jag är kommer nu ett Exaltedpostscript. Lions of Al-Rassan är min favoritbok av GGK, men jag har nog aldrig lånat ut den till nån (vad jag minns) eller rekommenderat den. Jag tänker inte riktigt på den. Orsaken är mycket enkel: den var perfekt. Jag läste den och tyckte att den var perfekt, så jag har inte vågat läsa den igen sen dess. Jag älskar att läsa om böcker, på många sätt är det vad jag gör. Och jag har inte rekommenderat den för att det vore för fruktansvärt om någon annan inte älskade den lika mycket.
Så jag har inte direkt tänkt på Rodrigo Diaz de senaste åren. Men när jag läste artikeln, och påmindes, och... så insåg jag att i min hjärna så har Rodrigo och Xen Wu precis samma känsla och bild och stämning. Det förvånade mig, men kändes samtidigt perfekt. Om inte annat är båda innovativa generaler. ;)
Och jag insåg att det var dags att läsa om Lions of Al-Rassan. Det ska bli så roligt, men samtidigt så läskigt. Jag vill verkligen inte att boken ska vara sämre, för den var perfekt.
Skönlitteraturen ska inte självsvåldigt exploatera försvarslösa människors livs historier. Vi lovar att låta Elis Schröderheim, Hinke Bergegren, drottning Hedvig Eleonora, Erik Gustaf Geijer, Maria Christina Kiellström och alla andra döda få vila i frid.Och sen var det en av mina favoritförfattare Guy Gavirel Kay som kom med ett liknande uttalande i The Guardian, där han i princip tycker att användandet av riktiga människor i romaner är ett gift som sprider sig och att fler borde vara upprörda, istället för att exempelvis älska Joyce Carol Oates Blonde.
Och jag förstår inte. Jag förstår inte hur någon kan tro att jag tror att jag får SANNINGEN om ex. Marilyn Monroe av att läsa Blonde. Jag får en bild av henne, men den är en bild på precis samma sätt som bilden jag har fått av El Cid, sen jag fick veta att Kay baserat karaktären Rodrigo Diaz på honom.
Jag förstår inte vad problemet är. Handlar det generationsklyftor? Att jag inte riktigt ser det som att invadera någons privata sfär, eftersom den enligt mig faktiskt inte riktigt invaderas? Har det på något att göra med alla dessa sociala medier som jag älskar? Har LJ etc. gjort så stor skillnad för mig? I Glee säger huvudpersonen Rachel: "Nowadays being anonymous is worse than being poor. Fame is the most important thing in our culture now." Och jag kan ju själv känna att balansgången mellan att skriva för dem jag vill ska veta saker om mig, ex. när jag är på deppig eller arg, och de som kanske inte känner mig, är svår. Och jag vet inte riktigt hur den hör hemma i ämnet, men det känns som att den gör det.
Visst skulle jag bli upprörd om någon skrev en bok som handlade om, låt oss säga, mina första år i Sverige, utan att ha pratat med mig, bett om lov eller egentligen hållit sig till fakta. Men å andra sidan så skulle den boken inte ha handlat om mig. Just på grund av de sakerna. Är det verkligen en så stor skillnad mellan att skriva en roman, oh, som Wintering som handlar om Sylvia Plath, utifrån brev, dagböcker, intervjuer och att göra i princip samma sak och kalla det biografi? Vad är problemet? För att inte tala om att jag själv förstår lockelsen i att skriva om någon som har levt tidigare, och kanske gjort något spännande eller bara varit där. Jag har till exempel funderat på att skriva något om Maria von Platen. Om jag gör en bra berättelse av det, hur kan det vara fel? Och där visar jag samma "entitlement" som Kay stör sig på i artikeln. (Vi ska inte här diskutera Kays lätta besatthet av att fantasy faktiskt är okej att skriva, och man måste inte vara dålig och upprepa precis samma historia hela tiden, och man kan ha litterära ambitioner med den. Ehm.)
Och för att jag är den jag är kommer nu ett Exaltedpostscript. Lions of Al-Rassan är min favoritbok av GGK, men jag har nog aldrig lånat ut den till nån (vad jag minns) eller rekommenderat den. Jag tänker inte riktigt på den. Orsaken är mycket enkel: den var perfekt. Jag läste den och tyckte att den var perfekt, så jag har inte vågat läsa den igen sen dess. Jag älskar att läsa om böcker, på många sätt är det vad jag gör. Och jag har inte rekommenderat den för att det vore för fruktansvärt om någon annan inte älskade den lika mycket.
Så jag har inte direkt tänkt på Rodrigo Diaz de senaste åren. Men när jag läste artikeln, och påmindes, och... så insåg jag att i min hjärna så har Rodrigo och Xen Wu precis samma känsla och bild och stämning. Det förvånade mig, men kändes samtidigt perfekt. Om inte annat är båda innovativa generaler. ;)
Och jag insåg att det var dags att läsa om Lions of Al-Rassan. Det ska bli så roligt, men samtidigt så läskigt. Jag vill verkligen inte att boken ska vara sämre, för den var perfekt.
