![[personal profile]](https://www.dreamwidth.org/img/silk/identity/user.png){kind=small}
cirelleJag tror att jag kommer att ha det svårt att vänja mig vid mindre Exalted. Vilket jag förutsätter kommer att hända eftersom det är juldags. Inte för att det känns så. Inte för att mitt huvud riktigt är i den här världen. Inte för att jag kan sova. Iaf. Här är en text som utspelar sig typ precis efter det att vi slutade mötet. Det finns ingen som helst orsak till att det kommer att utspela sig så här, men Kiyos känslor är som nedan. Jag tog de händelser som jag tyckte var bekvämast för historien. Kan jag försöka få in fler disclaimers? ;) Och det kanske är bra att betänka att jag skrev det här i morse utan att ha sovit något så det är nog lite.. över hela stället och väldigt starka känslor. Ehm.. fan.
Efterdyningar
Hon står och tittar efter Tanell. Den nya abyssalen som hon verkligen borde försökt döda mer. Falks hand på hennes axel. Hon är slut. All essens, all viljestyrka, hon har använt och samlat ihop sig och använt igen. Men det är en ny dag, hon känner orken sippra tillbaka igen.
Hon vill be Himmel och Noriko att ta hand om de döda kropparna, men Gråtass och Teresu verkar kunna hantera det. Himmel och Noriko ser båda halvdöda ut, och hon övertalar dem att vila ut och hela sig själva. Själv är hon bara trött. Inte en skråma.
Hon blir nästan ledsen när hennes anima slutar dölja hennes ansikte, nu måste hon samla sig. Vara positiv och se folk i ögonen när hon ler. Hon gör det, och tillsammans får hon och Falk ihop folket i Glastornet och lotsar dem neråt. Det är lugnande för dem att sättas i arbete. Tillsammans samlar de ett stort bål där utanför, mest kroppar från de Obefläckade munkarna, men en hel del andra kroppsdelar också. Det måste bli klart innan kvällen så att fler spöken inte dras till lukten av blod.
Hon kan se hur de är sammanbundna nu, Gråtass, Falk och Teresu. Som om de var en del av en triangel som tänjs och dras samman. Deras leenden. Tilliten. Det känns absurt att minnas att de var misstänksamma mot varandra. Och hon blir så glad. Det är genom deras solarskärvors återkomst som blev möjligt. I dem tre kan hon se det bästa av den första åldern.
Hon går fram till Teresu. Hennes leende sträcker sig till henne ögon, nästan för första gången sen han kom.
Det är väl på sätt och vis konstigt, hon har varit arg på honom hela kvällen. Över att han var där och i fara. Över att han var där och inte nära henne. Över att han inte bara kunde försvinna och sluta be henne ändra sig och välja honom.
Hon hade planerat vad hon skulle kunna göra när hon såg honom. Böna och be honom att ge sig av så långt bort från henne som möjligt. Kyssa honom. Tvinga honom att vara med henne konstant om han skulle stanna, och ta till oschyssta medel om han vägrade. Alla sätt att kontrollera honom. Hon vill inte kontrollera honom längre.
De står i närheten, Falk och Gråtass som diskuterar bålet med människokroppar, Rei Oneiwa som förbinder ett sår på en soldat. Hon fångar Teresus blick, han höjer ett ögonbryn.
”Jag är glad över att du var här.”
Det är allt hon egentligen vill säga. Han ser lite besvärad ut. Hon kan se att alla omkring dem lyssnar, samtidigt som de låtsas som ingenting.
”Vi kan väl prata sen?” säger han sammanbitet.
Hon nickar, lägger sin hand lätt på hans arm och går sedan ner för trappan.
Det är klart hon blir sårad. Men hon förstår honom också. Han är arg. Och hon har aldrig gjort det lätt för honom.
Men det finns en massa saker att göra, och hon kan faktiskt göra dem. Hon kan ta sig igenom tröttheten, hantera saker. Det är vad hon alltid gör.
Hon har också sett strid. Hon har också varit i strid. Men det gör så ont att hon aldrig har upplevt den självklara kamratskapen som de tre uppenbarligen fann under natten. Hon har också varit i strid i natt med två andra, men hon är fortfarande lika ensam.
Hon stålsätter sig för att inte krypa ihop av ensamheten, som borrar sig in som en bennål i magen.
Hon går och hittar sina barn. Hon ler mot dem och berömmer dem. Ingen har dött, och deras rapport om samtalet mellan Vandraren och Emissarien är klanderfri. Hon gratulerar dem alla och Kila får en klapp på axeln. De sprider osynliga ut sig runt omkring henne och Kila som går raka vägen mot det närmaste bättre värdshuset.
”Kila, det är viktigt att ni redan ikväll börjar sprida ut historien om De mörka som kom och dödade munkarna. Och att munkarna för övrigt försökte invadera vårt Torn. Kanske något om att Emissarien inte är så glad på De mörka också”, säger Kiyo och Kila nickar. ”Men först…”
”Min goda kvinna”, säger Kiyo till värdshusvärdinnan med de tolv barnen runt omkring sig. ”Betalning för en festmåltid för dessa unga damer och herrar. Och om servicen är bra så blir det lika mycket till.”
Kvinnan tappar hakan av mängden pengar Kiyo lägger i hennes hand.
”De vill börja med bakverken”, lägger Kiyo till och kvinnan nickar och ser storögt på Kila, som dirigerar de andra till att sätta sig vid ett eget bort.
Kiyo skålar med dem en gång och försvinner sen tyst tillbaka till Tornet, med en skottkärra fylld med kall mat, en tunna av den finaste starkspriten hon kunde få tag på och en tunna salt.
Ingen tar någon notis om henne medan hon forslar sakerna in i Tornet igen, och hon lägger dem i köket. Mumlar till Falk om maten, och att hon ska gå upp och ändra rättigheter i systemet så att både Falk och Teresu kan gå vart de vill i Tornet. Falk nickar tankspritt. Kiyo ler. Vetskapen om kryddig korv och sprit kommer att hinna ikapp Falk ganska snart är hon övertygad om.
Det är så lugnande att helt och hållet koncentrera sig på essensflödena. Att låta mekanismen hålla henne uppe. Det är redan sen eftermiddag och hon har inte sovit. Hon kan inte prata med någon heller, det vet hon ända in i själen.
En timmes vila. Bara sitta ner.
Hon lämnar en lapp i kontrollrummet att hon har lösenordsskyddat hela systemet och att hon sitter uppe i Kupolen.
Egentligen skulle hon vilja städa bort skärvorna av spegeln, men hon orkar inte. Hon sjunker bara ner med ryggen med Trädet och tittar upp mot Kupolens himmel, och den vanliga himlen bortom den. Hon skulle kunna somna, men det skulle bara kunna sluta illa. Antingen skulle hon vakna av att någon var där, bärandes henne bort. Eller så skulle hon vakna fortfarande ensam, ännu mer ensam.
Hennes hand har så fort hon inte har något för händerna att syssla med hållit krampaktigt tag i hennes spegel som hon återigen har i en dold ficka i kjolen. Under wyldperioden var hon tvungen att ha den innanför pansaret. Hon hade inte varit förvånad av att se frostskador där den legat mot hennes hud.
Hon kan inte prata med Älskarinnan. Hon undrar om inte samtalen med Älskarinnan är en anledning till att hon är så trött. Hon har inte sagt något om Teresu, varken om det som varit tidigare, eller att han är här nu. Och det känns fel och illojalt, men hon kan inte. Hon vill inte. Älskarinnan har allting annat.
Men hon kan inte prata med Älskarinnan nu. Hon är för utmattad, hon skulle inte kunna hålla emot att släppa ut historien precis så förvirrad som den kändes.
Älskarinnans närvaro hade fått henne farligt distraherad kvällen innan. Men hon hade inte kunnat hitta tiden att besvara hennes förfrågan. Hon kan le åt det nu, nästan som att hon har vetat att spegeln skulle vara nära att kosta henne livet. Och det hade hela tiden blivit nya saker att göra. Tills nu. Nu när hon inte kunde tala med henne, men så gärna ville. Bara att få känna sig som en del av något. Vänskap. Tillit. Kärlek.
Men hon måste samla sig först. Och hon har inte riktigt lyckats vilket är varför hon sitter här ensam och tittar upp mot himlen. Bara en liten stund till. Sen ska hon börja arbeta igen. Stärka porten och försöka stänga skugglandet fullständigt. Och hålla vakt där från solnedgång till soluppgång. Låta Noriko och Himmel sova. Låta Gråtass, Falk och Teresu fira. Vara solens vakande öga i Skapelsen medan han är borta.
***
Jag tänker mig att Himmel kan få reda på att hans bror är en abyssal efter att han har fått lite sömn. Mindre chans för trauma. ;)
ETA: Gjorde Teresu argare i texten på Dennis inrådan.
Efterdyningar
Hon står och tittar efter Tanell. Den nya abyssalen som hon verkligen borde försökt döda mer. Falks hand på hennes axel. Hon är slut. All essens, all viljestyrka, hon har använt och samlat ihop sig och använt igen. Men det är en ny dag, hon känner orken sippra tillbaka igen.
Hon vill be Himmel och Noriko att ta hand om de döda kropparna, men Gråtass och Teresu verkar kunna hantera det. Himmel och Noriko ser båda halvdöda ut, och hon övertalar dem att vila ut och hela sig själva. Själv är hon bara trött. Inte en skråma.
Hon blir nästan ledsen när hennes anima slutar dölja hennes ansikte, nu måste hon samla sig. Vara positiv och se folk i ögonen när hon ler. Hon gör det, och tillsammans får hon och Falk ihop folket i Glastornet och lotsar dem neråt. Det är lugnande för dem att sättas i arbete. Tillsammans samlar de ett stort bål där utanför, mest kroppar från de Obefläckade munkarna, men en hel del andra kroppsdelar också. Det måste bli klart innan kvällen så att fler spöken inte dras till lukten av blod.
Hon kan se hur de är sammanbundna nu, Gråtass, Falk och Teresu. Som om de var en del av en triangel som tänjs och dras samman. Deras leenden. Tilliten. Det känns absurt att minnas att de var misstänksamma mot varandra. Och hon blir så glad. Det är genom deras solarskärvors återkomst som blev möjligt. I dem tre kan hon se det bästa av den första åldern.
Hon går fram till Teresu. Hennes leende sträcker sig till henne ögon, nästan för första gången sen han kom.
Det är väl på sätt och vis konstigt, hon har varit arg på honom hela kvällen. Över att han var där och i fara. Över att han var där och inte nära henne. Över att han inte bara kunde försvinna och sluta be henne ändra sig och välja honom.
Hon hade planerat vad hon skulle kunna göra när hon såg honom. Böna och be honom att ge sig av så långt bort från henne som möjligt. Kyssa honom. Tvinga honom att vara med henne konstant om han skulle stanna, och ta till oschyssta medel om han vägrade. Alla sätt att kontrollera honom. Hon vill inte kontrollera honom längre.
De står i närheten, Falk och Gråtass som diskuterar bålet med människokroppar, Rei Oneiwa som förbinder ett sår på en soldat. Hon fångar Teresus blick, han höjer ett ögonbryn.
”Jag är glad över att du var här.”
Det är allt hon egentligen vill säga. Han ser lite besvärad ut. Hon kan se att alla omkring dem lyssnar, samtidigt som de låtsas som ingenting.
”Vi kan väl prata sen?” säger han sammanbitet.
Hon nickar, lägger sin hand lätt på hans arm och går sedan ner för trappan.
Det är klart hon blir sårad. Men hon förstår honom också. Han är arg. Och hon har aldrig gjort det lätt för honom.
Men det finns en massa saker att göra, och hon kan faktiskt göra dem. Hon kan ta sig igenom tröttheten, hantera saker. Det är vad hon alltid gör.
Hon har också sett strid. Hon har också varit i strid. Men det gör så ont att hon aldrig har upplevt den självklara kamratskapen som de tre uppenbarligen fann under natten. Hon har också varit i strid i natt med två andra, men hon är fortfarande lika ensam.
Hon stålsätter sig för att inte krypa ihop av ensamheten, som borrar sig in som en bennål i magen.
Hon går och hittar sina barn. Hon ler mot dem och berömmer dem. Ingen har dött, och deras rapport om samtalet mellan Vandraren och Emissarien är klanderfri. Hon gratulerar dem alla och Kila får en klapp på axeln. De sprider osynliga ut sig runt omkring henne och Kila som går raka vägen mot det närmaste bättre värdshuset.
”Kila, det är viktigt att ni redan ikväll börjar sprida ut historien om De mörka som kom och dödade munkarna. Och att munkarna för övrigt försökte invadera vårt Torn. Kanske något om att Emissarien inte är så glad på De mörka också”, säger Kiyo och Kila nickar. ”Men först…”
”Min goda kvinna”, säger Kiyo till värdshusvärdinnan med de tolv barnen runt omkring sig. ”Betalning för en festmåltid för dessa unga damer och herrar. Och om servicen är bra så blir det lika mycket till.”
Kvinnan tappar hakan av mängden pengar Kiyo lägger i hennes hand.
”De vill börja med bakverken”, lägger Kiyo till och kvinnan nickar och ser storögt på Kila, som dirigerar de andra till att sätta sig vid ett eget bort.
Kiyo skålar med dem en gång och försvinner sen tyst tillbaka till Tornet, med en skottkärra fylld med kall mat, en tunna av den finaste starkspriten hon kunde få tag på och en tunna salt.
Ingen tar någon notis om henne medan hon forslar sakerna in i Tornet igen, och hon lägger dem i köket. Mumlar till Falk om maten, och att hon ska gå upp och ändra rättigheter i systemet så att både Falk och Teresu kan gå vart de vill i Tornet. Falk nickar tankspritt. Kiyo ler. Vetskapen om kryddig korv och sprit kommer att hinna ikapp Falk ganska snart är hon övertygad om.
Det är så lugnande att helt och hållet koncentrera sig på essensflödena. Att låta mekanismen hålla henne uppe. Det är redan sen eftermiddag och hon har inte sovit. Hon kan inte prata med någon heller, det vet hon ända in i själen.
En timmes vila. Bara sitta ner.
Hon lämnar en lapp i kontrollrummet att hon har lösenordsskyddat hela systemet och att hon sitter uppe i Kupolen.
Egentligen skulle hon vilja städa bort skärvorna av spegeln, men hon orkar inte. Hon sjunker bara ner med ryggen med Trädet och tittar upp mot Kupolens himmel, och den vanliga himlen bortom den. Hon skulle kunna somna, men det skulle bara kunna sluta illa. Antingen skulle hon vakna av att någon var där, bärandes henne bort. Eller så skulle hon vakna fortfarande ensam, ännu mer ensam.
Hennes hand har så fort hon inte har något för händerna att syssla med hållit krampaktigt tag i hennes spegel som hon återigen har i en dold ficka i kjolen. Under wyldperioden var hon tvungen att ha den innanför pansaret. Hon hade inte varit förvånad av att se frostskador där den legat mot hennes hud.
Hon kan inte prata med Älskarinnan. Hon undrar om inte samtalen med Älskarinnan är en anledning till att hon är så trött. Hon har inte sagt något om Teresu, varken om det som varit tidigare, eller att han är här nu. Och det känns fel och illojalt, men hon kan inte. Hon vill inte. Älskarinnan har allting annat.
Men hon kan inte prata med Älskarinnan nu. Hon är för utmattad, hon skulle inte kunna hålla emot att släppa ut historien precis så förvirrad som den kändes.
Älskarinnans närvaro hade fått henne farligt distraherad kvällen innan. Men hon hade inte kunnat hitta tiden att besvara hennes förfrågan. Hon kan le åt det nu, nästan som att hon har vetat att spegeln skulle vara nära att kosta henne livet. Och det hade hela tiden blivit nya saker att göra. Tills nu. Nu när hon inte kunde tala med henne, men så gärna ville. Bara att få känna sig som en del av något. Vänskap. Tillit. Kärlek.
Men hon måste samla sig först. Och hon har inte riktigt lyckats vilket är varför hon sitter här ensam och tittar upp mot himlen. Bara en liten stund till. Sen ska hon börja arbeta igen. Stärka porten och försöka stänga skugglandet fullständigt. Och hålla vakt där från solnedgång till soluppgång. Låta Noriko och Himmel sova. Låta Gråtass, Falk och Teresu fira. Vara solens vakande öga i Skapelsen medan han är borta.
***
Jag tänker mig att Himmel kan få reda på att hans bror är en abyssal efter att han har fått lite sömn. Mindre chans för trauma. ;)
ETA: Gjorde Teresu argare i texten på Dennis inrådan.
![[identity profile]](https://www.dreamwidth.org/img/silk/identity/openid.png){kind=small}
no subject
Date: 2008-12-23 06:08 am (UTC)Det ar intressant att Kiyo har borjat komma battre overens med Falk.Och jag tycker mycket om biten med Kila och de andra barnen, Kiyo kommer - om hon inte redan har det - att sluta med en barnarme som dyrkar henne. ;)
no subject
Date: 2008-12-23 01:32 pm (UTC)Ja, jag undrar hur länge vänskapligheten med Falk kommer att hålla. Om Kiyo ger efter för min impuls att låta Kupolen skina för att visa för hela världen att vi iaf överlevde... inte så länge.
Jag hoppas verkligen att barnen kommer att få spela en stor roll... Eller om de helt enkelt bara får ett lite bättre liv.
no subject
Date: 2008-12-23 02:34 pm (UTC)Men jag håller med, och om någon kan hjälpa utan att skada så är det nog Kiyo, som faktiskt vet vad det innebär att vara diskret och inte skulle skicka wyldjakten, dödsfurstar eller abyssaler på dem av misstag. ;)
no subject
Date: 2008-12-23 07:56 pm (UTC)Och jag hoppas att någons liv har blivit bättre. Kanske folket i Frihamnen efter att vi befriade essensflödena?
no subject
Date: 2008-12-23 08:06 pm (UTC)no subject
Date: 2008-12-23 08:21 pm (UTC)no subject
Date: 2008-12-23 08:26 pm (UTC)Det värsta är att det nu är han som är vår good guy i Frihamnen. Jag räknar kallt med att han kommer att höra av sig om något händer där. Det vore det anständiga från hans sida, what with us having saved him from stupid porcelain dude and all.
no subject
Date: 2008-12-23 08:29 pm (UTC)no subject
Date: 2008-12-23 09:08 pm (UTC)Och...och...och jag tyckte att vi bondade, på någon nivå i alla fall. Stormen och Noriko, liksom. Brothers in heartache. De vet våda vad den andra har och vad de har behövt ge upp för den andra. Jag vill tro att han är en decent guy. Han ÄR en decent guy, även om han bara är det i ett anonymt brev. Vet han var vi finns kommer han att berätta. Om han har någon skam i kroppen. Och det verkade han ju få efter att det fagra folket mumsade upp hans övertygelse.
Det här är vad jag tror i mitt hjärta. Gott om folk.
no subject
Date: 2008-12-23 10:08 pm (UTC)no subject
Date: 2008-12-23 10:30 pm (UTC)no subject
Date: 2008-12-23 10:31 pm (UTC)no subject
Date: 2008-12-24 09:26 am (UTC)no subject
Date: 2008-12-24 11:23 am (UTC)*Nåt går fruktansvärt åt helvete, som det gör.
*Stormen och Kaptenen har ett lätt panikslaget samtal som inte leder någonstans.
*"Du vet.. det finns några till vi kan be om hjälp.." säger han och hon svarar: "ALDRIG! Han är fullkomligt galen!" Stormen hummar medhållande.
Där kan jag se henne avkräva honom ett löfte.
Plus, jag tror inte att den kära Stormen har tillräckligt med självinsikt för att inse att han också var psykopat ett tag. ;)
no subject
Date: 2008-12-24 12:01 pm (UTC)...och she's not the boss of him! Han kan fortfarande smyga iväg bakom hennes rygg. *skygglappar*
no subject
Date: 2008-12-24 12:03 pm (UTC)*kram* God jul!
no subject
Date: 2008-12-24 12:39 pm (UTC)Och god jul. To be continued.
no subject
Date: 2008-12-23 10:18 pm (UTC)no subject
Date: 2008-12-23 08:42 am (UTC)Älskarinnans närvaro kvällen innan?
no subject
Date: 2008-12-23 07:58 pm (UTC)Och tack. :)