Boys, boys, boys
Dec. 19th, 2009 06:12 pm![[personal profile]](https://www.dreamwidth.org/img/silk/identity/user.png){kind=small}
cirelleIgår var jag, Dennis, Adam och mamma i Stockholm och såg My Fair Lady -- mammas present på 50-årsdagen. Det var jättetrevligt. Först åt vi gott på en libanesisk restaurang och sen var det musikal på Oscarsteatern.
Jag gillade föreställningen. Det blir en speciell upplevelse när man kan alla sånger och blir härligt galet glad av dem. De sjöng väldigt fint, och jag gillade en av danserskorna väldigt mycket (jag kallade henne Väderhäxan efter en intensiv, regnframkallande dans i början). Sexismen var jobbig. Jag tyckte att många av skådespelarna var överdrivet teatrala. Och huvudrollsinnehaverskan kändes inte så bra på söderdialekt, vilket var vad de tyckte var den närmaste motsvarigheten till cockney. Men bitvis var farten och underhållningen perfekt.
En klar publikfavorit var Henrik Dorsin som lyckades med konststycket att få hela teatern att skratta hysteriskt med sin imitation av alla språk över hela världen, ett efter det andra. Till och med Higgins/Tommy Körberg kom av sig, vilket jag tyckte var roligt. Det blev lite improvisation där. Oh, och Freddie spelad av Christopher Wollter var en perfekt pretty boy som var lika emo som Noriko.
Jag blev naturligtvis även väldigt sugen på att se om filmen med Audrey Hepburn i huvudrollen igen.
Och jag blev väldigt glad av att min lillebror gillade det och blev glad av föreställningen.
Jag gillade föreställningen. Det blir en speciell upplevelse när man kan alla sånger och blir härligt galet glad av dem. De sjöng väldigt fint, och jag gillade en av danserskorna väldigt mycket (jag kallade henne Väderhäxan efter en intensiv, regnframkallande dans i början). Sexismen var jobbig. Jag tyckte att många av skådespelarna var överdrivet teatrala. Och huvudrollsinnehaverskan kändes inte så bra på söderdialekt, vilket var vad de tyckte var den närmaste motsvarigheten till cockney. Men bitvis var farten och underhållningen perfekt.
En klar publikfavorit var Henrik Dorsin som lyckades med konststycket att få hela teatern att skratta hysteriskt med sin imitation av alla språk över hela världen, ett efter det andra. Till och med Higgins/Tommy Körberg kom av sig, vilket jag tyckte var roligt. Det blev lite improvisation där. Oh, och Freddie spelad av Christopher Wollter var en perfekt pretty boy som var lika emo som Noriko.
Jag blev naturligtvis även väldigt sugen på att se om filmen med Audrey Hepburn i huvudrollen igen.
Och jag blev väldigt glad av att min lillebror gillade det och blev glad av föreställningen.
