![[personal profile]](https://www.dreamwidth.org/img/silk/identity/user.png){kind=small}
cirelle***
Efter några veckor hade hon börjat undra varför hon inte hade det tråkigt, men det verkade räcka att träna och tänka och prata med Gråtass och Marrash ibland. Hon borde ha klättrat på väggarna och känt sig instängd, hon lämnade nästan aldrig huset och gården. Bara för att gå till biblioteket, och det var ju alltid en intressant upplevelse. På det tråkiga, frustrerande, torra sättet.
Det är väl lugnande det här också, tänker hon.
Hon tittar tillbaka ner i sina kort. Gråtass kliar sig på näsan som hon alltid gör när hon ber om ett nytt kort. Marrash tittar irriterat på deras fortfarande halvfulla glas, medan hans eget redan är tomt.
Hon har inte bra kort. Och hon har inte varit tillräckligt koncentrerad för att kunna vrida till spelet så att hon kan vinna ändå, så hon lägger ner korten och skjuter dem mot mitten av bordet.
Tystnaden är vilsam den också.
”Jo”, säger Vinden från dörröppningen. ”Jag ser ju att ni är väldigt upptagna, djupa diskussioner och allt sånt.”
Gråtass tittar snabbt mot honom innan hon vänder tillbaka blicken mot Marrash. Hon tömmer sitt glas och skjuter fram det mot honom.
Vinden går fram till bordet och sätter sig, och spanar in deras kort.
”Vem vinner?” säger Kiyo.
”Åh, det tar nog slut snart”, säger han och ler mot Marrash som fnyser högljutt.
”Jag tänkte fråga om jag kunde få låna dig för ikväll”, fortsätter han och ler sen soligt mot Gråtass plötsligt skarpa blick.
”Ensam?”
”Åh, jag lovar att ta hand om henne.”
Kiyo skrattar till. ”Som att jag inte kunde ta hand om mig själv.”
De tittar tyst på henne alla tre och hon försöker hålla sig från skratt igen.
”Jag behöver sällskap till en bal”, säger Vinden till Kiyo. ”Och dina färdigheter kan vara till hjälp.”
”Ska hon stjäla inbjudan?” säger Gråtass och lägger ytterligare ett mynt på högen mitt på bordet.
Vinden tar upp ett litet papper – en inbjudan – ur fickan och viftar med det. ”Det är ett jobb.”
”Varför inte”, säger Kiyo. ”Om min sifu tillåter det, naturligtvis.”
Vinden ler silkesmjukt mot Marrash som knackar fundersamt med sina kort i bordet men nickar sen.
”Hon skulle må bra av lite hederligt arbete”, säger han och blinkar mot henne för att ta udden av sina ord.
Kiyo skakar på huvudet. ”Jag ska be att få tala om för dig att redan min första mentor tvingade mig till jobba hederligt. Trots mina ganska högljudda protester. För att inte tala om timmarna av jordbruksarbete i skolan.”
Gråtass och Marrash ler mot varandra.
”Och ändå märks det inte alls av”, säger Gråtass och Marrash skrattar till.
Kiyo suckar och vänder sig mot Vinden.
”De tror mig inte.”
”Såja. Du kan säkert övertyga dem en annan gång”, säger han och reser sig upp. ”Om vi kan gå nu?”
”Jag behöver nog andra kläder”, säger hon och ställer sig upp.
”Vi kan låna”, säger han och tar hennes hand.
”Ses ikväll”, säger Kiyo och ser sig om mot bordet.
”Jag väntar inte uppe”, säger Gråtass med ett litet leende.
***
”Vänta”, säger Kiyo och tittar bort från huset framför dem till Vinden.
De står i en skugga en bit bort, och hon har redan hunnit se hur folk bara inte lägger märke till honom. Det känns konstigt. Hon ser ju honom, hon känner hans värme och hör hans röst.
”Vi ska alltså gå till Salongen, jag ska studera Seri tillräckligt för att kunna vara henne... och sen?”
Han tittar ner på henne med allvarlig min.
”Hon kommer att dö, och det måste råda osäkerhet kring när hon dog. Du kommer att vara henne på balen.”
Kiyo rynkade pannan och la armarna i kors över bröstet. ”Kan vi inte bara stoppa mördaren?”
”Hennes liv måste avslutas”, säger han formellt och tittar bort mot huset igen.
”Har hon gjort nånting?” säger Kiyo. ”Kan vi hitta mördaren?”
Han suckar. ”Spelar det någon roll?”
Hon lutar sig bakåt mot väggen och knyter händerna. ”Ja.”
Han tittar på henne en stund och rör sen vid hennes hand.
”Kan du lita på mig?”
Tystnaden blir lång, men han står bara tyst och väntar. Stilla, med den lila manteln som ett värn mellan henne och gatan och folket.
”Det är ju det som är problemet”, säger hon.
Han nickar, men övertygelsen lämnar inte hans ögon.
”Visst”, säger hon till slut och justerar den vita peruken han hjälpte henne att välja ut.
Det fanns en tid när hon hade gjort allt för att vara så blek och ljushårig som hon är nu. Hon ser på det vita, glittrande pudret på sina händer, medan han går några steg längre in i skuggan i gränden och kommer tillbaka som en annan man.
Nästan lika lång, men bredare, inte lika atletisk. Mörkt hår med silver vid tinningarna.
”Du är mitt sällskap. Med kopplingar till hus Cynis”, avslutar han presentationen av personen han nu är.
Hon ler tomt och fladdar med ögonfransarna. Han suckar.
”Någon gång kan jag kanske få sällskap av någon som det faktiskt går att prata med”, säger han och hon fnittrar.
”Äls-kling, hur kan du säga nåt så fruktansvärt tråkigt?” Hon tar hans arm och de rör sig ut från gränden. De går över gatan och smälter in i sina roller.
Han välkomnas varmt av Seri, som nickar lätt mot Kiyo, innan hon visar bort honom mot ett bord där andra allvarliga män och kvinnor pratar. Kiyo, eller Arenna, som hon kallar sig nu, börjar med att studera hur folk står grupperade. Sen väljer hon ut en lämplig kandidat att antyda att hon har droger att erbjuda – det är inte svårt, hon känner många här även om de inte känner igen henne just nu – och fråga om nytt ”sällskap”. En person som hon är alltid på jakt efter en bättre mecenat.
Det är så lätt och roligt att göra det hon är bra på, och om hon ville skulle hon kunna glömma varför de är där och bara njuta. Men det gör hon inte, och Vindens blickar påminner henne om att närma sig Seri.
Trots att Arenna inte är så imponerad av kulturen kan Kiyo inte låta bli att dras till den. Musiken, samtalen, tavlorna. Det enda hon håller sig borta från är dansen, för det vill hon inte minnas.
***
De är i Seris vagn. Kiyo har hennes ansikte, hennes kropp och hennes klänning. Den hade legat framme på sängen, så medan Seri tog sitt bad hjälpte Vinden henne byta om och sen eskorterade han ut henne till den väntande vagnen. Han sitter mitt emot henne i skuggan som sig själv igen.
Hon suckar.
”Vill du prata om det?” säger hon och slår upp solfjädern.
”Vill du?”
”Jag skulle vilja göra någonting”, säger Seri och tittar ut genom fönstret i Nexusnatten.
”Du hjälper Skapelsen leva vidare ytterligaren en kväll, Kiyo”, säger han med blicken riktad ut genom fönstret. ”Räcker inte det?”
”Räcker det för dig?”
Han svarar inte och det är tyst tills de kommer fram till balen. Det är en Gillesbal. Naturligtvis.
”Ja”, säger han när hon lutar sig fram för att ta den väntande handen som ska hjälpa henne stiga ut ur vagnen. Och hon vet att det både är sant och inte.
***
Efter några veckor hade hon börjat undra varför hon inte hade det tråkigt, men det verkade räcka att träna och tänka och prata med Gråtass och Marrash ibland. Hon borde ha klättrat på väggarna och känt sig instängd, hon lämnade nästan aldrig huset och gården. Bara för att gå till biblioteket, och det var ju alltid en intressant upplevelse. På det tråkiga, frustrerande, torra sättet.
Det är väl lugnande det här också, tänker hon.
Hon tittar tillbaka ner i sina kort. Gråtass kliar sig på näsan som hon alltid gör när hon ber om ett nytt kort. Marrash tittar irriterat på deras fortfarande halvfulla glas, medan hans eget redan är tomt.
Hon har inte bra kort. Och hon har inte varit tillräckligt koncentrerad för att kunna vrida till spelet så att hon kan vinna ändå, så hon lägger ner korten och skjuter dem mot mitten av bordet.
Tystnaden är vilsam den också.
”Jo”, säger Vinden från dörröppningen. ”Jag ser ju att ni är väldigt upptagna, djupa diskussioner och allt sånt.”
Gråtass tittar snabbt mot honom innan hon vänder tillbaka blicken mot Marrash. Hon tömmer sitt glas och skjuter fram det mot honom.
Vinden går fram till bordet och sätter sig, och spanar in deras kort.
”Vem vinner?” säger Kiyo.
”Åh, det tar nog slut snart”, säger han och ler mot Marrash som fnyser högljutt.
”Jag tänkte fråga om jag kunde få låna dig för ikväll”, fortsätter han och ler sen soligt mot Gråtass plötsligt skarpa blick.
”Ensam?”
”Åh, jag lovar att ta hand om henne.”
Kiyo skrattar till. ”Som att jag inte kunde ta hand om mig själv.”
De tittar tyst på henne alla tre och hon försöker hålla sig från skratt igen.
”Jag behöver sällskap till en bal”, säger Vinden till Kiyo. ”Och dina färdigheter kan vara till hjälp.”
”Ska hon stjäla inbjudan?” säger Gråtass och lägger ytterligare ett mynt på högen mitt på bordet.
Vinden tar upp ett litet papper – en inbjudan – ur fickan och viftar med det. ”Det är ett jobb.”
”Varför inte”, säger Kiyo. ”Om min sifu tillåter det, naturligtvis.”
Vinden ler silkesmjukt mot Marrash som knackar fundersamt med sina kort i bordet men nickar sen.
”Hon skulle må bra av lite hederligt arbete”, säger han och blinkar mot henne för att ta udden av sina ord.
Kiyo skakar på huvudet. ”Jag ska be att få tala om för dig att redan min första mentor tvingade mig till jobba hederligt. Trots mina ganska högljudda protester. För att inte tala om timmarna av jordbruksarbete i skolan.”
Gråtass och Marrash ler mot varandra.
”Och ändå märks det inte alls av”, säger Gråtass och Marrash skrattar till.
Kiyo suckar och vänder sig mot Vinden.
”De tror mig inte.”
”Såja. Du kan säkert övertyga dem en annan gång”, säger han och reser sig upp. ”Om vi kan gå nu?”
”Jag behöver nog andra kläder”, säger hon och ställer sig upp.
”Vi kan låna”, säger han och tar hennes hand.
”Ses ikväll”, säger Kiyo och ser sig om mot bordet.
”Jag väntar inte uppe”, säger Gråtass med ett litet leende.
***
”Vänta”, säger Kiyo och tittar bort från huset framför dem till Vinden.
De står i en skugga en bit bort, och hon har redan hunnit se hur folk bara inte lägger märke till honom. Det känns konstigt. Hon ser ju honom, hon känner hans värme och hör hans röst.
”Vi ska alltså gå till Salongen, jag ska studera Seri tillräckligt för att kunna vara henne... och sen?”
Han tittar ner på henne med allvarlig min.
”Hon kommer att dö, och det måste råda osäkerhet kring när hon dog. Du kommer att vara henne på balen.”
Kiyo rynkade pannan och la armarna i kors över bröstet. ”Kan vi inte bara stoppa mördaren?”
”Hennes liv måste avslutas”, säger han formellt och tittar bort mot huset igen.
”Har hon gjort nånting?” säger Kiyo. ”Kan vi hitta mördaren?”
Han suckar. ”Spelar det någon roll?”
Hon lutar sig bakåt mot väggen och knyter händerna. ”Ja.”
Han tittar på henne en stund och rör sen vid hennes hand.
”Kan du lita på mig?”
Tystnaden blir lång, men han står bara tyst och väntar. Stilla, med den lila manteln som ett värn mellan henne och gatan och folket.
”Det är ju det som är problemet”, säger hon.
Han nickar, men övertygelsen lämnar inte hans ögon.
”Visst”, säger hon till slut och justerar den vita peruken han hjälpte henne att välja ut.
Det fanns en tid när hon hade gjort allt för att vara så blek och ljushårig som hon är nu. Hon ser på det vita, glittrande pudret på sina händer, medan han går några steg längre in i skuggan i gränden och kommer tillbaka som en annan man.
Nästan lika lång, men bredare, inte lika atletisk. Mörkt hår med silver vid tinningarna.
”Du är mitt sällskap. Med kopplingar till hus Cynis”, avslutar han presentationen av personen han nu är.
Hon ler tomt och fladdar med ögonfransarna. Han suckar.
”Någon gång kan jag kanske få sällskap av någon som det faktiskt går att prata med”, säger han och hon fnittrar.
”Äls-kling, hur kan du säga nåt så fruktansvärt tråkigt?” Hon tar hans arm och de rör sig ut från gränden. De går över gatan och smälter in i sina roller.
Han välkomnas varmt av Seri, som nickar lätt mot Kiyo, innan hon visar bort honom mot ett bord där andra allvarliga män och kvinnor pratar. Kiyo, eller Arenna, som hon kallar sig nu, börjar med att studera hur folk står grupperade. Sen väljer hon ut en lämplig kandidat att antyda att hon har droger att erbjuda – det är inte svårt, hon känner många här även om de inte känner igen henne just nu – och fråga om nytt ”sällskap”. En person som hon är alltid på jakt efter en bättre mecenat.
Det är så lätt och roligt att göra det hon är bra på, och om hon ville skulle hon kunna glömma varför de är där och bara njuta. Men det gör hon inte, och Vindens blickar påminner henne om att närma sig Seri.
Trots att Arenna inte är så imponerad av kulturen kan Kiyo inte låta bli att dras till den. Musiken, samtalen, tavlorna. Det enda hon håller sig borta från är dansen, för det vill hon inte minnas.
***
De är i Seris vagn. Kiyo har hennes ansikte, hennes kropp och hennes klänning. Den hade legat framme på sängen, så medan Seri tog sitt bad hjälpte Vinden henne byta om och sen eskorterade han ut henne till den väntande vagnen. Han sitter mitt emot henne i skuggan som sig själv igen.
Hon suckar.
”Vill du prata om det?” säger hon och slår upp solfjädern.
”Vill du?”
”Jag skulle vilja göra någonting”, säger Seri och tittar ut genom fönstret i Nexusnatten.
”Du hjälper Skapelsen leva vidare ytterligaren en kväll, Kiyo”, säger han med blicken riktad ut genom fönstret. ”Räcker inte det?”
”Räcker det för dig?”
Han svarar inte och det är tyst tills de kommer fram till balen. Det är en Gillesbal. Naturligtvis.
”Ja”, säger han när hon lutar sig fram för att ta den väntande handen som ska hjälpa henne stiga ut ur vagnen. Och hon vet att det både är sant och inte.
***
![[identity profile]](https://www.dreamwidth.org/img/silk/identity/openid.png){kind=small}
no subject
Date: 2010-03-05 11:26 pm (UTC)Det var fint att få läsa en text som ändå är så pass harmonisk (ja, trots mordet). Bara att de sitter och spelar kort och småkäftas litegrann, det var fint. Vardag, liksom. Inget stort drama, ingen som försöker mörda någon (viktig).
Jag tycker om Vinden här. :)
no subject
Date: 2010-03-06 11:53 am (UTC)no subject
Date: 2010-03-06 07:23 am (UTC)no subject
Date: 2010-03-06 11:54 am (UTC)