Första gången jag faktiskt har fått ont i handlederna den här NaNo-omgången. Men det var det värt. Och det gick ganska smärtfritt. Mest för att Janet Fitchs peptalk var helt underbart och satte igång min hjärna!

Intressant nog så känner Dennis två andra personer som hade migrän i måndags. Är det kanske så att de odöda har väckts?

Jag har även fixat så att jag kommer in i Sveroks nya bidragssystem, så jag ska engagera mig i att söka bidrag snart. Verkar inte helt lätt. Men det finns böcker att köpa, och sånt är viktigt.

Jag och Karin gick på ett trevligt seminarium om eder under medeltiden och hur vänskap både var en andlig och pragmatisk relation. Sen fnissade jag nästan varje gång föreläsaren sa "horisontell eller vertikal vänskap" trots att jag visste att han inte menade DET utan maktförhållanden mellan vänner. Det var väldigt spännande och jag tror att det definitivt kan användas som grund för fina historier. Lite synd att föreläsaren inte ens hade tittat på om kvinnor (dvs nunnor) hade samma sorts rituella vänskap som män. Iaf. Och! Ordet/begreppet "ritual" uppfanns på 1800-talet! Hur skulle man beskriva ritualer om man inte fick använda det ordet? Och jag ska för övrigt skriva en fantasyroman nästa år. Det är dags. Och världsbyggandet ska bli jättekul.

Och Dennis har ikväll byggt ihop den andra cd-hyllan -- ännu snabbare och expertigare än den han gjorde i måndags kväll! =)

ETA: Overheader är mina nya archnemesiseses. Jag får ont i huvudet av dem direkt.

Det går framåt i min NaNo-roman. Fast allting är lite läskigt just nu för jag borde få saker att hända för alla tre karaktärer, men istället flummar jag runt med två av dem, som det känns som att jag gillar bättre. Jag måste med andra ord koncentrera mig på den andra imorgon. Och få dem alla att börja gilla varandra och komma på en bra koreografi. Jag tänker mig att de ska dansa till "Stay" med Shakespeare's Sister. Fast hur jag ska få in att någon av dem faktiskt har hört låten till att börja med... Jag är med andra ord rädd för att föra min handling framåt. Börjar känna att en planering skulle kunna sitta ganska bra. Men jag vill liksom inte ta bort tid från att skriva.

Vi hade också en trevlig skrivträff även om vi blev tillsagda att vi inte fick ha datorerna inkopplade på Storken. Suck. Å Lion! Hur kan du ha övergett oss i vår nöd?!

Vi hade gotiskaplugg i eftermiddags och det gick mycket bra. Jag vet inte riktigt om jag har ett manus jag faktiskt kan läsa från, för den gotiska ordföljden är ett helvete, men alla ord är genomgångna ordklassade, genusbestämda, klassbestämda, stambestämda, kasusbestämda och även singular- eller pluralbestämda. Det var väldigt utmattande för huvudet, men också roligt. Och på runologin så fick jag användning för min kunskap av börjningsparadigm, så det var riktigt roligt. Inte illa när man faktiskt har lärt sig nåt.

Imorgon blir det pluggande och skrivande. Men jag är lite orolig att jag inte kommer att komma igång. Med tanke på hur svårt det var att ta sig upp ur sängen imorse, så verkar det inte helt otroligt att något liknande händer imorgon.

Jag måste tyvärr säga att rent resultatmässigt så var min poll ganska intetsägande (men väldigt rolig att göra!), men om jag väger samman det folk skrev i kommentarerna och resultatet (som även involverar att jag vet vad ex. Dennis tycker) så ska jag nog fortsätta ha mitt Exaltedobsessande olåst, dvs som det varit. Men jag tänkte att jag ska bli mycket bättre på att cutta bort de bitarna. Vilket ju inte gör skillnad när man har en rss-feed, men... det är så det får bli, än så länge iaf.

Thus: ( Exalted - Here be dragons! )

Dags att gå och sova. Eller kanske läsa lite bok. Jag måste få lite koll på vad jag har att göra till nästa vecka.

Jag vill inte skriva idag. Jag har på sätt och vis inte velat skriva på några veckor. Jag vet inte riktigt varför, men det finns ett större motstånd än vanligt. Samtidigt så har jag haft jättekul när jag skrivit, både i huvudet på idéstadiet och när jag satt mig och faktiskt skrivit på min lilla historia. Därför var det mycket passande att läsa det här inlägget i whitewolf_lj som handlar om att skriva. Och jag påmides om en bok om att skriva som jag läste för några år sedan... zen-inspirerad och jag gillade den inte särskilt mycket (Writing Down the Bones heter den, kom jag på). MEN författaren poängterade gång på gång att man måste "hålla igång handen", som hon uttryckte det (direktöversatt av mig, tack så mycket). Det vill säga, skriva varje dag.

Så många gånger har jag sagt att jag verkligen är stolt över det jag skriver här. Inte för mina fina redigeringar, inte för eftertanken, men för att jag skriver, ofta. Jag har ju aldrig lyckats med det tidigare, vilket jag säger varje gång jag pratar om hur mycket jag gillar min LJ. För mig har bloggandet verkligen förändrat mitt liv, fått mig att komma närmare den sortens människa jag vill vara. (Inte som Silver säger i 90210: "It's supposed to cause problems.")

Det jag tror jag vill säga just nu är att jag faktiskt har ett ansvar mot mig själv att inte bara tänka på att skriva min lååånga utläggning om Twilight-serien, den glödande recentionen av senaste Mad Men avsnittet och alla andra poster som inte skrivs för att jag redan har tappat intresset för dem lite när jag väl kommit hem och i ordning framför datorn. Och ansvaret har ingenting med vem som läser det att göra, utan bara om att jag vill vara den sortens människa som skriver.

Och sen om man råkar vara lite beroende av sin LJ, och andras, så tycker jag att det är något man kan ta. ;) Det ger iaf mig så mycket att det inte spelar någon roll.

Jag skrev idag. Ca 500 ord. Men det kändes underbart. Att bara sätta igång och sen dessutom ha det roligt. Bara några få gångers svärande. (Minnesglimtar är ett helvete. Vilket perspektiv? Vilket tempus? Grafisk utformning?)

Annars kan jag säga att Basilico är en trevlig resturang, särskilt med tanke på priset.

Och vi såg klart första säsongen av The Wire. Dennis kan inte sluta tjata om hur bra regisserad den är, medan jag mer är inne på att en bra författare gör regissören ganska meningslös. (Yup. För att irritera honom mest.) Men. Herregud! Den serien är deprimerande! Allt fortsätter precis som det alltid har varit. Alla är skyldiga, alltid. Jag behöver återfå lite tilltro till mänskligheten innan jag försöker mig på säsong 2. Men jag gillar den. Välskriven, snygg, snabb, underbar slang. Drogerna gör mig dock väldigt obehaglig till mods.

Nu försöker jag få Dennis att sluta spela sitt dumma spel så att vi kan titta på Secret Diary of a Call Girl.

Och jag har börjat svära över att jag inte har någon musik att lyssna på. Vilket inte stämmer, men jag vet inte vad jag vill lyssna på.

Och tyvärr blir det ingen färjeresa till Älvdalen. Närmaste färjan norrut är vid ungefär Sundsvall. Sen finns det massor söderut. Hmpf!

Har precis ätit en lasagnemiddag och dricker en Liberty Ale. Friheten! Mums.

Jag är konversationssugen. Har hållit mig från att skriva ett antal LJ-inlägg idag, mest för att. Egentligen tycker jag ju bara det är bra att skriva mycket. Och det känns bra att faktiskt ha vanan att skriva, även om jag är mindre nöjd med att få in återberättarrösten i mitt huvud så fort jag gör nåt och tänker att jag borde skriva om det. Återberättarrösten förtar lite av det roliga tycker jag nog.

Jag kom på för nån vecka sen en av orsakerna till att jag gillar St. Vincent: klara likheter med Regina Spektor. Fast lite mer elektroniskt, kanske, eller experimentellt. Mycket fin röst har sångerskan iaf och musiken är härlig att lyssna på. I andra Accelerator-nyheter så har jag verkligen börjat gilla Foals. På många sätt känns det lite för "skramligt" för min (tant)smak, men det är nåt som fångar mig ändå.

*slurp*

Så jag läste i min Book of Shadows i tisdags natt istället för att gå och lägga mig/packa klart. Jag blev förvånad över hur mycket jag har gjort de åren sen jag påbörjade den (nov 2002). Jag blev imponerad av hur bra jag kunde min symbolik, hur den bara rann ur pennan som ett mjukt oljebaserat gelbläck. Och hur jag samtidigt hade så svårt för att tolka andra saker, som verkar så tydliga nu. Jag blev också förvånad över att se meningen "Jag förstår vatten." Fast kanske inte. Den kom efter en väldigt intensiv vattenperiod några veckor här, egentligen den arketypiska sommarupplevelsen för mig. Mycket vatten, mycket sol och bad. Och jag kände verkligen hur jag renades ända ner till rötterna. Det är den känslan jag vill återskapa, den som jag tror är nödvändig för att orka med ett helt skolår.

Jag kollade också av mina chakran och för första gången någonsin var det i tredje ögat nästan fulltsåndigt stilla. Mitt solarplexuschakra eller rotchakra brukar vara i väldigt dåligt skick -- de har att göra med ork och livsenergi, påverkas negativt av stress, konstigt nog. Men det är alltid full fart på pannchakrat (tredje ögat). Ehum. Kanske har jag försvunnit bort lite för mycket från det andliga. Jag har ju kännt ett behov av den medvetenheten, stillheten och kopplingen till mig själv ett tag nu. Jag ska bara räkna ut vad 3 i svärd försöker säga mig. Så, om nån tänkte överraska mig på ett otrevligt sätt... kan vi inte prata om det istället?

När jag läste Wit's End frågade en karaktär, apropå LJ, varför dagböcker inte dagböcker är privata med lås på så att ingen läser dem längre. Jag skriver ju här för att jag vill kommunicera med någon. Även om ingen svarar så känns det bra att veta att mina ord når nån. Jag tycker det är lättare så. Och jag skriver ju alltid med ett tilltal här, medveten om en mottagare. Och sen kan jag vara vag och kåserande om jag inte vill vara helt öppen, men det är roligare så här. Det gåller att skriva dagbok. Andra skriverier... helst utgår jag ifrån tanken på att ingen annan än jag själv kommer att se det, och så kan jag när jag är klar ändra mig.

*slurp*

Är det dags att ta det här med rumpor kanske? Tror det. Från min Moleskin, skrivet i Ringarum:

Rumpor. Jag vill inte vara moraltant, men: Unge man! Dina byxor sitter under din rumpa! Jag ser hela dina vit kalsonger med svarta ränder där bak. Och jag hoppas du tvättar dig ofta och byter kalsonger varje dag, om man säger så. För att inte tala om att du typ är tolv och har tvingat mig att stirra på din rumpa och tänka att det var bättre förr. (Anm: Kanske är det så att unga pojkar svettas mycket om sina rumpor, precis som kvinnor som har stora urringningar...)

Dessutom: Jag gillar ju att sitta vid väggsoffor i matsalar, de är oftast mjukare och bekvämare än stolarna. Men det blir ju lite trångt mellan borden så att det är lite svårt när man ska sätta sig, det förstår ju jag med. Men man kanske inte behöver böja sig så att ens rumpa hamnar i mitt ansikte eller min mat när man sätter sig? Man kan faktisk vara lite artig och vända framsidan till personerna vid det andra bordet och skjuta ut rumpan mot sin tomma plats istället. Snälla?

*slurp*

Jo, just det. Jag kom på en tanke till varför jag tycker att Ladies är krånglig igår när jag inte kunde somna. Jag tror att det är hur KONSTNÄREN (i versaler) som fullständigt gett sig hän åt KONSTEN är det som anses vara det bästa. Vilket ärligt talat... är lite sjukt. Av de fyra kvinnorna är två konstnärer, och särskilt den ena, Iris C, är en ganska fruktansvärd människa som lever på att tänja på gränserna av vad som är tillåtet. Hon utnyttjar kvinnor för att komma åt deras utsatthet, sårbarhet. Hon gör det mot den andra konstnären som kanaliserar smärtan in i sin konst. De andra två är snarare betraktare, Lea är konstvetare och Mia är slacker (som dock gav upp ballerinedrömmar i barndomen). De är soma tt de två som inte är konstnärer bestraffas, när de försöker slå tillbaka mot utnyttjandet som Iris C utsatt dem för. Medan Iris C utnyttjar till och med den yttersta handlingen till att göra konst. Vackra, vackra fotografier. Iris C är fullständigt kall, använder dem hon älskar, sig själv, folk hon råkar stöta på till konsten. Och jag läser ut att det är en bra sak. Hon är den enda i slutändan som inte fysiskt bestraffas. Konstig människosyn tycker jag.

*slurp*

Jag tror det får räcka lite nu. Ska dricka klart min öl och sen hitta på nåt sätt att roa mig. För övrigt så är smultronen i trädgården gudomliga och körsbären är nog mogna om nån dag. =) Livet är ganska härligt här.

Pizza från Etna idag. Och wow, jag kom inte ihåg att pizzorna var så goda. Eller egentligen hade förstått hur nära det är (med cykel helst dock) dit.

Jag har läst lite artiklar. Lyssnat på musik. Varit arg och hungrig. Och glad. För att inte tala om Exaltedgalen. Och återigen har jag surfat in på Amazons hemsida för att titta om de har skickat min Dreams of the First Age i förtid utan att ha mailat mig (det hade de inte, konstigt nog). Gurgel, gurgel, gurgel -- jag drunknar i charm-mekanik!

Jag såg också The Nanny Diaries som film idag. Jag har ju läst den för länge sen. Tyckte väl ungefär "meh" om båda versioner. Men jag kom att tänka på karaktärer och förändring. Mrs. X är Annies arbetsgivare och hon är den stora motståndaren. Precis som Miranda Priestly i Djävulen bär Prada. Och i båda böcker så förändras inte arbetsgivarna och motståndarna till hjältinnornas Bildung/självkännedom alls. Både Mrs. X och Miranda är precis likadana i slutet av böckerna som i början, medan huvudkaraktärerna iaf har förändrats (flickan från Djävulen bär Pradas fall är dock mer tveksamt). Men i filmversionerna så genomgår motståndarna också en förändring till mer självkännedom och förståelse.

Varför? Jag tror delvis det har att göra med kraven från skådespelarna, Laura Linney och Meryl Streep, som inte skulle ha något intresse av att spela en helt orundad roll. Men jag tänker också hävda att filmversionerna är mer tillfredsställande, till och med mycket bättre (särskilt i fallet Djävulen bär Prada). Intressant, inte sant?

Vad jag försöker komma fram till är om det är mer dramaturgiskt korrekt att dessa motståndarkaraktärer förändras eller inte. Men på nåt sätt kommer författare alltså undan med att låta ingenting hända i romaner, vilket väl inte är särskilt bra? Och har det i så fall att göra med att båda böcker är baserade på riktiga personer och händelser? Iaf. Det är intressant att studera intersemiotisk översättning. ;)